Tidigare utställningar

Tomelilla Konsthall 2016

grafik_ur_samlingen_2016

Stiftelsen Tomelilla Konstsamling

Tomelillas historia börjar i egentlig mening 1865 då järnvägen mellan Eslöv och Ystad utstakades och byggdes alldeles intill de få gårdarna i byn. Vid sekelskiftet hade Tomelilla drygt 1000 invånare och nu gick utvecklingen fort. Under loppet av femtio år förvandlades den lilla fattiga bondbyn till en aktiv köping med kulturella ambitioner.

1921-22 fick Tomelilla köpingsrättigheter och egen pastorsexpedition. Den första omnibussen togs i trafik och årets stora evenemang var Hembygdsmässan. Ordförande och drivande kraft för detta arrangemang var dåvarande rektorn vid Sydöstra Skånes folkhögskola David Jakobsson. Yngve Andrén hade fått i uppdrag att ta hand om den utställning av skånsk konst som anordnades i samband med mässan. Till medhjälpare hade han dåvarande amanuensen vid Kulturhistoriska museet i Lund Theodor Tufvesson.

Invigningstalet hölls av dåvarande finansministern Fredrik Thorsson och utställningen hade en framskjuten plats på mässan. Konstutställningen blev en stor framgång och besöktes av mer än 3000 personer. När så stort intresse visats för konst tyckte herrarna Andrén och Tufvesson tillsammans med konstnärerna Bror Ljunggren och Anders Olson att något måste göras för att tillvarata detta intresse.

– Idén om konstsamlingen var född.

Tomelilla Konstsamling grundades 16 augusti 1924 och söndagen den 5 oktober samma år skedde den högtidliga invigningen av Sveriges första konstmuseum på landsbygden. Invigningstalare var professorn vid konsthistoriska institutionen i Lund Ewert Wrangel som gratulerade Tomelilla till att ha blivit ett konstcentrum för sydöstra Skåne. En ansenlig skara hade samlats på planen utanför museilokalen som inrymdes i annexet till den gamla prästgården på Rosencrantzgatan. Stiftelsen

Tomelilla Konstsamling äger och förvaltar idag cirka 600 konstverk; måleri, grafik, teckningar, skulptur, , keramik och textil.

”Utdrag ur Sydsvenska Dagbladets enquete vid Sydöstra Skånes Museums för konsts tioåriga tillvaro 4/10 1934.

D:r Gregor Paulsson:
En utomordentligt värdefull konstsamling

Tomelilla konstsamling har ett enligt min mening utomordentligt värdefullt och intressant bestånd och den är riktigt upplagd: den har ägnat sig företrädesvis åt levande konst. Särskilt tilltalar mig det fullständigt lokala initiativ som här tagits helt spontant. Detta är av större värde än om museet tillkommit som ett led i centraliserat samarbete. Just därför anser jag museiföreningen innebära en av de värdefullaste idéerna i sitt slag. Dess arbete är i allra högsta grad behjärtansvärt.”

Grafik ur samlingen 2016

1. Victor Kulle, 1896-1982 Ormtjusaren, 1948 Färgträsnitt
2. Victor Kulle, 1896-1982 Vandrare på bastionen Färgträsnitt
3. Allan Friis, 1931- Dagboksbilder tisd 12 nov Linoleumsnitt
4. Osvald Larsson, 1915-1973 Utan titel u.å Litografi
5. Ruth Goldman-Grosin Stenar vid havet 80-tal Färgetsning HC
6. Hjördis Lindblad, 1909-1971 Danae och guldregnet, 1968 Litografi
7. Minako Masui, 1940- Airpocket 1, 1990 Etsning
8. Victor Kulle, 1896-1982 Elddans, 1949 Färgträsnitt
9. Åke Åkesson, 1910- Fågel, uå Litografi
10. Kristina Munklinde, 1936- Grottfolket IV, uå Linoleumsnitt
11. Carl-Otto Hultén, 1916-2015 Utsikt över en dröm, uå Litografi
12. Jörgen Nash, 1920-2004 Boxeren, uå Litografi
13. Bertil Almlöf, 1930- Blixten, 1991 Litografi
14. Ernst Norlind, 1877-1952 Örn över ån, uå Litografi
15. Ernst Norlind, 1877-1952 Storkarna, uå Litografi Grafik ur samlingen 2016
16. Sven Olof Hanspers, 1923-2012 En kaka till René,1977 Kopparstick
17. Inger Kihlman, 1933-1998 Landskap, 1967 Torrnål, akvatinta
18. Jan Eric Dahl, 1924-2006 Korsväg, Pierelatte, uå Akvatinta Et
19. Karin Persson, 1891-1971 Tonande snäcka, 1949 Trägravyr
20. Emil Johansson-Thor,1889-1958 Bygata, 1926 Etsning & torrnål
21. Emil Johansson-Thor, 1889-1958 Slättbild, 1925 Torrnål
22. Carl Larsson, 1853-1919 Porträtt av konstnärens hustru, uå Etsning
23. Carl-Otto Hultén, 1916-2015 Utan titel, uå Linoleumtryck
24. Lars Engström, 1914-1950 Kvinnor vid en flod, 1948 Färgträsnitt
25. Ola Billgren, 1940-2001 Skymningslandskap med torn, 1993 Fotogravyr
26. Olle Kåks, 1941-2003 Utan titel, uå Litografi
27. Victor Kulle, 1896-1982 De fåvitiska jungfruarna, 1948 Färgträsnitt
28. Victor Kulle, 1896-1982 Statyetten, 1951 Färgträsnitt
29. Victor Kulle, 1869-1982 Siesta, uå Färgträsnitt
30. David Skoog, 1957- Drömmaren I, 1994 Fotografi på papper

Grafik ur samlingen 2016

Jörgen Axel Nash

Jorgen_axel_nash

Bildkonstnär, grafiker, författare född 1920 i Vejrum, Danmark, död 2004 i Örkelljunga. Autodidakt. Han var aktiv i den danska motståndsrörelsen mot nazisterna, flydde till Sverige där han köpte en gård vid Hallandsåsen och döpte den till Drakabygget Frihetens Verkstad. Tillsammans med sin hustru Lis Zwick utvecklade han ett enastående fint emaljmåleri. Dessutom iscensatte han provokativa happenings. Medlem av kretsen kring, Helhesten, Köpenhamn. Som poet ansluten till COBRA 1949-1951. Grundare av Bauhaus Situationiste och utgivare av Drakabygget, tidskrift för konst mot atombomber, påvar och politiker. Han har arbetat i olja, men även assemblage med olika hopplockade ting. Rebellen i vårt röda blod, var titeln på hans retrospektiva utställning på Konstakademin i Stockholm 1996 och De olydigas konstsalong, på Christinehof 2006.

Inger Kihlman

Grafiker, född 1933 i Göteborg, död 1998 i Tunby Smedstorp. Dotter till Inga Kihlman. Hon studerade vid Slöjdföreningens skola i Göteborg 1952-1957, samt vid Konstakademien i Köpenhamn. 1957-1965. Hennes uttryckssätt var genom grafiken. Hon blev känd för sina landskap och blommande körsbärsträd, men även porträtt och barnbilder. Tillsammans med maken, Ole Birger Sörensen, blev hon en av grundarna till ÖSKG på Österlen. Separatutställning: Gröna Paletten Stockholm 1971, Galleri Konstnärscentrum Malmö 1977, Galleri Max Stockholm 1982, Galleri Kusten Göteborg 1986, 1981. Samlingsutställningar: Grafik i Skåne Ystads Konstmuseum 1973, Skånes Konstförening sedan 1979, Grafiktriennalen Stockholm 1980, Ny Svensk Grafik Härnösands Konsthall 1981, Ekenäs Finland 1988, samt i Danmark, Norge och Österrike. Representerad: Nationalmuseum i Stockholm, Statens Konstråd, Göteborgs Konstmuseum, Malmö Museum, Kristianstad, Ystad och Örebro museum, Tomelilla Konsthalls samling och Vejle Museum i Danmark. Stipendier: Kristianstads läns landsting kulturstipendium 1975, Statligt arbetsstipendium 1977, 1979, 1981, Galleri Kustens stipendium Göteborg, Konstnärsnämndens Arbetsbidrag 1988. Stipendier: Stockholm Stad, Konstnärsnämnden, Malmö Kulturnämnd. H. Österlunds Konstnärsstiftelse, Konstakademien Grez-sur-Loing. Styrelseuppdrag: Styrelseledamot i Grafiska Sällskapet 1969-1975, Ordförande i Grafiska Sällskapet 1982-1983, Styrelseledamot i Föreningen för Grafisk Konst 1975-1995.

Victor Kulle

Grafiker, tecknare, illustratör, född 1896 i Vollsjö, Skåne, död 1982. Autodidakt. Utbildad till trädgårdsarkitekt i Danmark. Hans uttrycksform var träsnittet och han sökte sina motiv från det skånska landskapet. Han målade även stilleben och gjorde sagoteckningar. Han var illustratör för Svenska Dagbladet. Separatutställningar: på Österlens Museum, Simrishamn, 1953, Ystads Konstmuseum 1954 , Lilla Konstsalongen, Malmö 1958, Galleri Brinken, Stockholm 1958 och Tomelilla Konsthall 1974. Han deltog också i ett stort antal samlingsutställningar. Representerad: Nationalmuseum i Stockholm, Malmö Museum, Konstmuséet i Ystad. Tomelilla Konstsamling. Han var medlem av Skånska konstnärsklubben.

Ernst Ludvig Norlind

Bildkonstnär, grafiker, författare, född den 25 april 1877 i Vellinge, död den 16 december 1952 i Borgeby. Nordlind blev filosofie kandidat i Lund 1898, övergick därefter till konststudier, som han bland annat bedrev i Dachau och Paris. Norlind bosatte sig efter giftermålet med Hanna Larsdotter 1907 på det av hustrun ägda Borgeby slott i Skåne. Norlind arbetade i sitt konstnärskap främst med oljemåleri, ofta med landskapsmotiv från Skåne men var även skicklig med kolkrita och etsnål. Bland annat gjorde han omslagen till Anders Österlings första diktsamlingar. Norlind lade även fram en plan för Österling att ekonomiskt hjälpa Ola Hansson. Han är främst känd för sina storkmålningar, däribland den välkända reklamaffischen för Baltiska utställningen i Malmö 1914.

ernst_ludvig_norlind

Hans målningar var fram till omkring 1925 ofta mörka och dämpade i färgerna, men blev vid den tiden livligare och ljusare i färgerna. Vid denna tid började Nordling även intressera sig för figurer i sina landskapsmotiv och intresserade sig även för stilleben. Under sin tid på Borgeby slott gästades familjen Norlind av bland andra konstnären Axel Törneman, och poeten Rainer Maria Rilke, vilken skrev en dikt om sin vistelse där. Norlind tillägnas även en vers i Edvard Perssons schlager Skånska slott och herresäten. Norlind spelade också fiol och var vän med folkmusikupptecknaren Olof Andersson med vilken han spelade och uppträdde på föreläsningsaftnar. Han debuterade litterärt med Dikter (1907) och därefter följde en omfattande skönlitterär produktion. Han var en nära vän till Anders Österling. Ernst Norlind var bror till musikforskaren Tobias Norlind och författaren Arnold Norlind. Representerad: Nationalmuseum i Stockholm, Göteborgs Konstmuseum, Malmö Museum, Prins Eugens Waldemarsudde, samt på Bjärsjö Lagård. konsten åtlands bygdens folk!

Utställningsansvarig: Bertil Arkrans
Idé och urval: Sten Bjerketun, Bertil Arkrans, Annika Hjerling
Broschyr: Gunilla Blomberg

konsten_at_landsbygdens_folk

Tomelilla Konsthall 2011-12

Tomelilla genom konstnärens öga 1865-1965

Österlen järnvägiserades på 1860-talet och en hållplats anlades 1865 vid det som nu är Tomelilla och då endast bestod av sju hus/­bondgårdar. Det blev starten för Tomelilla och en utveckling från agrar mikroby till blomst­rande köping med kulturella ambitioner. Tomelilla Konsthall, som invigdes 1965, står idag som fysiskt manifest för vad Tomelillas första inbyggare ville och kunde. Utställningen, vars syfte var att belysa deras gärningar, gjordes i samarbete med Tomelilla Hembygdskrets och Tomelilla kommun.

Arvid Fougstedt, Styrelse i föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, 1943, Akvarell på papper
Arvid Fougstedt, Styrelse i föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, 1943, Akvarell på papper

Bo Bjelvehammars anmälan i Ystads Allehanda den 9 februari 2012:

100 år av Österlen i konsten

Fram till november i år visas Tomelilla konstsamling upp på ett annorlunda sätt. Hundra år av konst sett i ett sammanhang som ger mer än bara en konstnärlig upplevelse. Den första dagen i den onödiga månaden februari reser jag genom det nakna skånska landskapet med vita åkrar, svarta träd, en inklämd resande i en minimal busskur och alldeles vid Röddinge öppnar sig himmelen, solstrålar väller som vattenfall mot jorden och som en gudomlig blixt träffar denna bild mig. Och inne på Tomelillas vackra och välskötta konsthall står jag som en stum stod framför Torsten Torstenssons olja Vid kyrkogårdsmuren, där ett snötäcke omfamnar mark och gravstenar och intilliggande hus, det råder en vila och en tyngd över bilden i ett måleri som är präglat av både skicklighet och närvaro. Och platsen är Tryde.

Tomelilla konsthall har tillsammans med Tomelilla konstsamling skapat en utställning, som blickar tillbaka på samlingens konstnärer och den tid de levde i, i det konstnärliga formspråket och i skilda koloriter berättas om hur bildkonstnärer uppfattat det skånska kulturlandskapet, hur de har sett skiftningar i årstider och hur de har sett människor och miljöer vid bestämda tidpunkter. Bilden har en historia och samtidigt visar den på ett stycke kulturhistoria, som inte finns längre.

Som stadiga komplement till bilderna finns en skapad miljö av en ateljé eller ett montage som visar Tomelillas centrum ett bra stycke bakåt i tiden. Och nu går det inte att använda den ursprungliga betydelsen av Tomelilla, Lilla Tommarp.

Utställningen är informativ och välkomponerad och den visar än en gång på vikten av att vi måste förstå vår historia för att förstå vår nutid.

En stor del av den utställda samlingen på drygt 40 bilder är porträtt, från Carl August Ehrensvärds stränga, klassicistiska porträttstudier i tusch till Gerhard Wihlborgs porträtt av Tomelillakungen köpman Gustaf O. Sjöstedt, han pöser av auktoritet i länsstolen med attribut som klockkedja och cigarr, det enda som slokar är tulpanerna på bordet.

Här finns även ett dåligt självporträtt av Ellen Trotzig, oprecist och livlöst, men som vanligt går det att njuta i fulla drag av hennes bild Bengtas trädgård från 1920. Av den skånska allmogevilan i en stiliserad bildvärld. Två små anmärkningar, bilden heter egentligen I Bengtas trädgård och är från 1916. Mor Bengta i Rörum var en tid Ellen Trotzigs hyresvärdinna. Det är väl just från Rörum och Vik som Ellen Trotzigs bästa bilder kommer till.

Många av de visade konstnärerna arbetade i fält för att känna den rätta atmosfären, för att möta landskapets färger, för att fånga ljuset, se människorna i arbete och vara nära huskroppar i mötet mellan hav och land. Prins Eugen återvände gärna till Österlen och ägnade sig åt friluftsmåleri, inte sällan använde han Kivik som utgångspunkt, oljan Almträn med en lång röd byggnad i bakgrunden tror jag inte har någonting med Österlen att göra, jag tror att den är gjord under de sista åren av 1800–talet och påminner mycket om hans bild ”En sista ljusglimt”, båda visar starka influenser från Richard Bergh. På tal om Prins Eugen, så har han gjort en bild Utsikt över Östgötaslätten med en molntyngd himmel med kraftiga ljuseffekter över fälten, just samma sak såg jag i Röddinge på väg till Tomelilla. Märkligt!

Det går att märka att flera av verken arbetar mot att bryta konventioner och traditioner, både i formgester och färgspråk söker sig många till nya riktningar och ismer, särskilt åt modernismen till med dess olika utlöpare. Det är så tydligt i Gerhard Wihlborgs måleri, i bilden från 1923 från Kåseberga märks en större tvekan och osäkerhet, i självporträttet från 1932 står han starkare och mera övertygad om sin egen kraft i sitt måleri.

Bo Bjelvehammar

Tomelilla Konsthall 2010

Abstraktioner

En Näsvis satte sig på filosofens näsa.
Om såna djur kan man i Brehm ej läsa.

Han stack vår filosof med giftig nål,
som vässats just för detta ändamål.

Men filosofen kände på sin näsuppsvällning
och sa: ”Du finns blott i min föreställning”.

Ur Visor i galgen (Galgenlieder) av Chr. Morgenstern i Lars Gustaf Hellströms översättning

Den målande konstnären hämtade länge sina bilder från det som vi kallar verkligheten. Framställningen på duken, eller för den delen på väggarna i gemaken, skulle överensstämma med våra omedelbara synintryck. Men filosoferna har genom tiderna alltid frågat sig, vad som egentligen är verkligt. Kan det möjligen vara så, att verkligheten förleder oss? Att våra sinnen inte talar sanning? Färgvärlden är bedräglig – det vet vi sedan länge, kanske lever vi i själva verket i en illusion? Är livet en dröm, har man undrat, och är den galne kungen i dramat klokare än alla vi andra när han ställer frågan: ”Är jag jag?” – och får till svar: ”Kanske är det så, Ers Majestät, kanske är det ändå inte så”.

Denna eviga fråga om identitet är alltså inte något speciellt för vår tid, fastän vi känner igen den så väl. Spänningen mellan den inre och den yttre verkligheten var aldrig större än vid förra sekelskiftet. Som vi vet, bröt bildkonstnärerna upp den invanda verklighetsbilden. Röntgenstrålar och mikroskop gjorde det dittills osynliga synligt. Naturvetenskaperna närmade sig paradoxernas värld med Einstein, som i vackra ekvationer löste upp föreställningarna om tiden och den solida verkligheten.

Varje konstnär skildrar sin tid, har sin verklighetsbild. Men hur gör man nu för att göra denna sviktande verklighet runt omkring sig synlig? Om färgerna lyder sina egna lagar, kanske man skall försöka återge sin inre bild, sin föreställning om det man ser i stället för att hålla sig till det som man omedelbart känner igen. Då blir ryttaren blå, konstrasterna djärva. Själva ångesten skildras – som i Munchs ”Skriet”, och Matisse strävar efter den fulländade skönheten i rena linjer och raffinerat färgspel. Den obeskrivliga tröstlösheten som talar ur Picassos gestaltning av ”flickorna” i Avignon griper omedelbart utan förklaringar, Det är dessa oändligt skiftande försök att synliggöra den inre världen, själens utblickar, som är det mest särskiljande draget i hela det förra århundradets konst i strid mot den akademiska konsten med sina regler och normer. Själva regelverket gick i stycken.

Många konstnärer skrev sina förklaringar, manifest och programskrifter.  Paul Klee tillgrep liknelsen med trädet. Ur myllan hämtar trädet sin näring, liksom konstnären sina intryck från omgivningen. Den solida stammen förmedlar näringen till trädkronan, liksom konstnären förädlar sina sinnens upplevelser och sina erfarenheter till det färdiga verket. – Kandinsky skrev en liten skrift ”Om det andliga i konsten” som försöker förklara det oförklarliga i processen. Några följde Freud och lät det undermedvetnas strömmar flöda fram ocensurerat på duken. Genrerna blandades, happenings av olika slag uppstod och rena absurditeter – ibland lekfulla, ibland skrämmande – såg dagens ljus. Allt detta är nu överlämnat till vetenskapen, som har sorterat upp mångfalden i ett antal -ismer. Nu nöjer vi oss med att sammanfatta allt detta i ordet modernism.

För alla, som tyckte om att ta del av den avbildade världen, uppstod alltså en ny värld. Intrycken ordnades annorlunda,  ofta mer intensiva i färger och uttryck, ibland groteska, ibland hänförande vackra, alltid oväntade. Ofta hämtades fragment från den kända världen, som när de sammanfördes till nya helheter inte hade sina motsvarigheter i något känt föremål. Eller också inträffade motsatsen: Kända föremål presenterades som konstverk, alltså som något som skulle tala till oss inte genom sin vardagliga funktion, utan genom det som man något vagt brukar kalla sitt formspråk.

Men just här finns onekligen ett problem. Den kinesiske träsnidaren, målaren och skönskrivaren Qi Baishi formulerade det ungefär så här: ”Att bara avbilda verkligheten blir banalt. Men den som inte alls anknyter till verkligheten går i en fälla.”  – Det måste på något sätt finnas en ingång till upplevelsen, en förstående blick mellan verket och betraktaren.

På så sätt har betraktaren, publiken, också fått en förändrad roll, tillmätts större betydelse än vad som varit nödvändigt tidigare. Var och en av oss har ju också sin verklighetsbild och förhoppningsvis sitt inre liv. Om konstnären inte möts av sin publik, har han/hon faktiskt hamnat i den där fällan. Men det förutsätter också, att vi som betraktare använder våra erfarenheter, känslor och vår iakttagelseförmåga för att få till stånd denna ”för- ståelse” eller som man ibland säger, detta möte mellan konstnären och betraktaren. Några använder ordet ” beröra” i samman hanget. Den ”abstrakta” konsten  blir på så sätt mer krävande samtidigt som den både tillfredsställer sinnena och talar till vår föreställningsvärld.

Det finns också ett annat problem, som enklast kan formuleras så här: Om jag nu inte upplever något alls, när jag ser på den här bilden – hur skall jag då veta, att jag inte har blivit lurad? Käre vän, det kan man aldrig veta, särskilt som man fortfarande ofta hör, att alla kan vara konstnärer, och att ett verk är ett konstverk, bara en enda människa uppfattar det som sådant och även om denna enda människa är konstnären själv.

Envar sin egen konstnär – gärna for mig, men det är min fasta övertygelse, att somliga har fått gåvan, inte alla. Att alla människor är lika värda fastän ändå olika, och att vars och ens uppfattning är värd att tas på allvar är för de flesta en självklarhet. Men man behöver för den skull inte blanda bort korten. Vi kan väl också vara överens om, att de banbrytande inspiratörerna är få, ett par tre stycken i varje århundrade kanske. Deras särart brukar först upptäckas av dem som  själva bär på gnistan, alltså andra konstnärer. De fungerar som förmedlare av de nya greppen och idéerna, de förändrar dem, genomarbetar dem, lägger till och drar ifrån. På så sätt skapas nya värden för oss alla, inte bara för en mindre krets av kännare på några få platser.

När nu Stiftelsen Tomelilla Konstsamling överlämnar årets utgåva av den ”abstrakta” konst, som vi har lyft upp i ljuset, har vi gjort det för att dessa verk, vart och ett på sitt sätt, ger möjlighet till sammansatta och intressanta upplevelser. Det är en självklarhet, att de talar till oss på olika sätt; och att var och en måste respektera sim egen övertygelse.

Kerstin Gertz

Tomelilla Konsthall 2007

De målade Skåne – Landskapet och dess uttolkare

Med denna utställning om de målande skånekonstnärerna hyllade vi i samverkan med Tomelilla Konsthall alla de tidigare idealisterna, för så måste man betrakta framför andra de flesta som ägnade sig åt den vanskliga och föga lukrativa konstnärliga yrkesverksamheten när förra seklet var ungt.

– Redan under tidigt 30-tal kunde det emellertid hända, att konstförståsigpåarna i västra Skåne var blasé. Konjunkturerna var dessutom återigen i botten. 1932 skrev Tora Vega Holmström så här till Yngve Andrén:

”Måtte inte också Yngve och Teodor Tuvesson ha börjat hata att vi målar tavlor. Vi kan inget annat och där är redan så många andra yrkesidkare som står och hänger i gathörnen. Så länge vi målar gör vi inte revolution. – Med hälsning och Tack för att ni spikar upp oss tolv. TVH”.

Måleriet har alltid haft sina dalar och höjdpunkter. Stiftelsen Tomelilla Konstsamling spanar ständigt efter höjdpunkterna och fortsätter att spika upp både gamla, som nu, och ibland också nya tavelmålare!

Följande konstnärer var representerade: Svante BergKarl AspelinFrans BergTora Vega HolmströmEllen TrotzigHenry Mayne,  Johan JohanssonEster AlmkvistJules SchylEmil Olsson,  GAN Gösta Adrian Nilsson,  Ernst Bager, Per SiegårdAnders TrulssonGustav Rydberg,  Gerhard Whilborg med flera.

Kerstin Gertz

Se även Tomas Löfströms essä Bilden av Österlen.

Christinehofs slott 2006

Revolt i rosenrött – De olydigas konstsalong

Bland våra konstnärer finns de som säger nej till det välartade borgerskapets gudar. Om målaren har varit sjöman så avstår han från lättsjungna bilder om gossen på vakt vid ”mesanseglets bom” och visar i stället slagsmålet i hamn eller natten på bordellen. Eller också gör han ett nonfigurativt tecken där man hade väntat en bildberättelse. Olydnaden kan bestå i att en prisad porträttmålare börjar använda ett formspråk där tavlan blir fylld av magi i stället för reportage. Mästaren i fajans lämnar drejskivan och utbrister i en dityramb till teglet. En stjärna inom konsten överger en älskad modestil och skapar till förargelse för många ett konstsnitt vars namn vanligt folk inte ens kan stava till. Eller också säger han nej till tidigare steg i konstens tysta helgedom för att i stället ge andedräkt åt Shakespeares rum eller åt miljöer där befolkning rusar och tågen går. Så kan olydnaden – den välsignade – se ut. Den kan likna ett växande träd och en kultur som lever.

År 2005 utgavs ett verk med titeln ”De olydigas litteraturhistoria och andra essäer”. Boken kom på Carlssons förlag och författare var jag själv. Ett stort avsnitt handlar om litteratur. Resten rör andra konstarter. Poängen är inte om det är poeter, målare, skådespelare eller andra som finns i centrum. Det viktiga är olydnaden själv! Sex essäer är lovtal till lika många bildkonstnärer. Det är dessa sex som ingår i de olydigas konstsalong här på Christinehof.

De enskilda konstnärerna i sextetten har redan förut spritt glans över sin samtid. Det nya är deras samspel i kreativ olydnad i ett stiligt slott från deras eget Skåne (de flesta har anknytning till Österlen) där de nu firar vår och sommar. Men sedan länge har alltså gallerier och museer fängslats av deras egensinne och av bildernas skönhet.

Jørgen Nash är oavbrutet närvarande i Drakabyggets museum i Örkelljunga. Han är den olydigaste av alla! Han fick tidigt världsrykte som upptågsmakare. Begreppet ”happening” skapades för honom och hans anförvanter. Han var påhittig, respektlös och seriös. Under ett halvt århundrade förenade han dessa tre egenskaper. Detsamma kan sägas om hans tre  konstarter – bildkonst, litteratur och teater! Många grät vid hans grav. De hade trott att den muntre Jørgen var odödlig. Det hängde samman med ett konstruktionsfel att de inte fick rätt!

Så var det med Jørgen Nash i Drakabyggets museum. Också Gösta Wernersitter på privat tronstol i ett museum – det hus i Simrishamn som fått namnet ”Gösta Werner och havet”. Nästan lika omfångsrik och lika gåtfullt lockande som där är kollektionen av målningar som finns i Gösta Wernersamlingen i Örnsköldsvik, konstnärens hemstad under tio år i hans ungdom. Utan att fråga om lov lockar han fantasin in i hamnens bedrägliga stiltje och tatuerarens trollskog.

Karin Sverenius har ställt ut mångenstädes. Under innevarande påsk är det kulturgården på Vik, ”Vigarehuset”, som har den äran. Utställning blir det från det solen går upp på långfredag tills den försvinner på annandagens kväll. Karin Sverenius är den yngste av de sex konstnärerna men har redan varit med om både entusiastisk publik och besegrade kritiker under tidiga år som porträttmålare och under tio år på Österlen, då motivkretsen blev ny och magin erövrade paletten.

C.O. Hultén fyllde 90 i fjor. Det har betytt hyllningar från ett otal officiella gallerier ock lika många privata. Utställningsidéer har trängts och snubblat. Hässleholm och Norrköping började. Därefter beslöt Borstahusen – fiskeläget utanför Landskrona – att inviga en ny konsthall med en utställning av C.O.. Och efter Christinehof kommer Ystad och sen Staffanstorp. Och ingen uppfattar denna rikedom som märklig. Tvärtom – C.O. har länge varit en av vårt lands bästa målare och ändå säger många: Äntligen!

Ulla Viotti hedras under året med öppnandet av en egen permanent flygel på länsmuseet i Örebro. Den invigs med en stor separat utställning av Viotti – den internationellt mest kända och beundrade bland konstnärerna på Christinehof. Örebro blir i framtiden ett centrum för studiet av hennes fortlöpande utveckling och skapande.

Och Jörgen Fogelquist, den sist nämnde i sextetten men den främste ifråga om mänsklig värme och allt besegrande målarhumör – han älskade at skapa rum för människor att leva i, platser där man glömmer tillvarons rigorösa stängsel och vardagens oro och ängslan. Han skapade torg, lekplatser, skolor och industrilokaler från Trelleborg till Luleå. Tiotusental människor strömmar varje dag genom T-centralens vida passager och slingrande gångar. Dessa underjordiska rum är vårt lands största och mest välbesökta konstutställning. Jörgen Fogelquist är mästaren. Det går ett leende genom hela hans verksamhet. När han för ett år sen dog skapade hans barn tillsammans med galleristen Marianne Palm en stiftelse till konstnärens minne. Den skall finansiera stipendier till konstnärer som verkar i Jörgen Fogelquists anda. En utställning på Galleri Palm/Ängavallen inbringade inkomster som kommer att utgöra en grundplåt för stipendierna. Den som minns honom och tänker på ”Jörgen Fogelquists anda” gläds över att summan växer.

Olydnad är ett växlingsrikt begrepp. Var och en av de sex – Nash, Werner, Sverenius, Hultén, Viotti, Fogelquist – står för sin egen flik av den stora ”revolt i rosenrött” som är utställningens tema. I Christinehofs salar möts de alla.

Ingvar Holm

Tomelilla Konsthall 2005

Kvinnors liv och landskap

Sex generationer konstnärinnor på Österlen

Ellen Trotzig – Tora Vega Holmström –  Hellevi Nilsson Kjellhard – Grete Arentoft Billgren – Jette Stoltz
Madeleine Pyk  – Karin Sverenius – Ann Blom – Yvonne Larsson – Irene Trotzig – Jenny Ahlner – Lotta Blomquist Billgren

Hundra års kvinnohistoria

Både artisterna och deras motiv gjorde utställningen till en kort men intensiv kvinnohistoria. Andra avgränsningar låg i den regionala preciseringen – det vackra och länge isolerade Österlen – och i den tidsmässiga inprickningen: ”Sex generationer” står för 6 par konstnärinnor med ungefär samma avstånd i tid mellan paren (den första duon är född på 1870-talet och den sista under året 1970 eller däromkring). Därmed har tidsgränserna för utställningen och även för ett artistiskt vitalt århundrade blivit angivna.

Konstvisningen gav alltså en utblick mot 100 års kvinnohistoria men det sker inte bara genom de motiv som valts av tolv namngivna målare. Minst lika viktigt var de stilmässiga vinklingar och sociala reflexer som utläses ur deras verk. Den framgår också ur enskilda konstnärers favorisering av valda symboler, fördjupningar och artistiska chocker.

Trots att 100 år (från slutet av 1800-talet till nu), är en relativt kort tid, låter sig också förändringar av natursynen studeras. Vad är det för landskapstyper som stimulerar till avbildning, vad för del av året och dagen blir vald, vad för ljus, vad för detaljredovisning, stilisering och staffage? Sådant har visserligen sysselsatt kritik och konstvetenskap sedan länge. Men kan man vid närläsning av konstverk från en region under ett begränsat antal år också iaktta en genusdifferens? (Utställningens vittnesbörd och frågor finns att läsa på konsthallens väggar: Just så här beskriver 12 ledande kvinnliga konstnärer sin bygd. Hur målar 12 – ofta mer uppmärksammade – män samma region vid samma tid? Naturligtvis finns likheter – båda grupperna verkar ju i samma stilepoker. Men finns det också iakttagbara skillnader mellan de två könen? Hur förklarar man i så fall denna divergens?)

Skillnader kvinnor – män

Tydligast märktes dock skillnaden mellan kvinnor och män i spegling av ett samhälle. I motivvalet hos de sex generationerna möter man hem och barn, äktenskaplig omsorg – ömsint eller kritiskt redovisad (inslag av feminism finns). Där finns också de växandes lek och svärmeri och de åldrades dagar. Sällskapsliv finns, fritid, politiskt engagemang och religion – tänk på kyrkan och myterna ( Betlehemskrubbans och Pietáns konsthistoria blir gärna hos en kvinna tillförd en klang från vardagslivets insikt. Redan Europas första kvinnliga konstnärer avläste bilden av Maria/modern på kvinnors vis.)

Yrkeslivet är fullt av genuspoänger: Även utan egen yrkeserfarenhet vet kvinnan vid staffliet något om kvinnan i skörden, vid symaskinen (en mekanism som kunde betyda både frigörelse och låsning) eller bland fiskarens nät och trädgårdens blommor. Kärleksfullt eller kritiskt tecknar kvinnliga konstnärer sina systrar i genrebilder och porträtt vid keramikverkstadens drejskiva eller i katedern och vid laboratoriets retort. Att utan blygsel vittna om amour var naturligare för en målande man än för en kvinna i generation 1870 – hundra år senare finns ibland ombytta roller vad beträffar frispråkighet!

Konst- och kulturhistoria i ny form

Utställningen blev som framgår en kvinnornas konst- och kulturhistoria i ny form. Den kommer att locka genom mångfalden av sköna, artistiskt spännande verk (bland de visade kvinnliga konstnärerna finns några av landets bästa). Men programmet presenterar också en mångsidig dramatik i frågor och svar som pulserar genom kollektionen. (Inte minst detta har mötts av intresse från TV och press när projektet har presenterats för medarbetare i mediernas kulturredaktioner.)

Arrangör av utställningen var Tomelilla konstsamling och platsen Tomelilla konsthall. De utvalda tolv (6×2) konstnärinnorna finns representerade inom konstsamlingen, detsamma gäller åtskilliga av de på utställningen visade verken. Många målningar är dock inlånade från museer och privatpersoner. Varje konstnär var företrädd med i snitt sex konstverk. Konstnärerna från de senaste lyra generationerna är oftast själva ägare till de visade verken. Dessa arbeten är i allmänhet till salu.

Ansvarig för projektering och utställningsarbete var Ingvar Holm – medlem av konstsamlingens styrelse.

Kerstin Gertz

Ragnar Pers i Gärsnäs 2001

Kvinnor och kärlek på Österlen

Jette Stoltz ,"Träd om hösten"
Jette Stoltz ,”Träd om hösten”