Start | Om oss | Aktuell utställning Tidigare utställningar | Smakprov ur samlingen | Kontakt
Tidigare utställningar
|
Tomelilla Konsthall 2010
En Näsvis satte sig på filosofens näsa. Om såna djur kan man i Brehm ej läsa. Han stack vår filosof med giftig nål, som vässats just för detta ändamål. Men filosofen kände på sin näsuppsvällning och sa: ”Du finns blott i min föreställning”.
Denna eviga fråga om identitet är alltså inte något speciellt för vår tid, fastän vi känner igen den så väl. Spänningen mellan den inre och den yttre verkligheten var aldrig större än vid förra sekelskiftet. Som vi vet, bröt bildkonstnärerna upp den invanda verklighetsbilden. Röntgenstrålar och mikroskop gjorde det dittills osynliga synligt. Naturvetenskaperna närmade sig paradoxernas värld med Einstein, som i vackra ekvationer löste upp föreställningarna om tiden och den solida verkligheten.
Varje konstnär skildrar sin tid, har sin verklighetsbild. Men hur gör man nu för att göra denna sviktande verklighet runt omkring sig synlig? Om färgerna lyder sina egna lagar, kanske man skall försöka återge sin inre bild, sin föreställning om det man ser i stället för att hålla sig till det som man omedelbart känner igen. Då blir ryttaren blå, konstrasterna djärva. Själva ångesten skildras – som i Munchs ”Skriet”, och Matisse strävar efter den fulländade skönheten i rena linjer och raffinerat färgspel. Den obeskrivliga tröstlösheten som talar ur Picassos gestaltning av ”flickorna” i Avignon griper omedelbart utan förklaringar, Det är dessa oändligt skiftande försök att synliggöra den inre världen, själens utblickar, som är det mest särskiljande draget i hela det förra århundradets konst i strid mot den akademiska konsten med sina regler och normer. Själva regelverket gick i stycken.
Många konstnärer skrev sina förklaringar, manifest och programskrifter. Paul Klee tillgrep liknelsen med trädet. Ur myllan hämtar trädet sin näring, liksom konstnären sina intryck från omgivningen. Den solida stammen förmedlar näringen till trädkronan, liksom konstnären förädlar sina sinnens upplevelser och sina erfarenheter till det färdiga verket. – Kandinsky skrev en liten skrift ”Om det andliga i konsten” som försöker förklara det oförklarliga i processen. Några följde Freud och lät det undermedvetnas strömmar flöda fram ocensurerat på duken. Genrerna blandades, happenings av olika slag uppstod och rena absurditeter – ibland lekfulla, ibland skrämmande – såg dagens ljus. Allt detta är nu överlämnat till vetenskapen, som har sorterat upp mångfalden i ett antal -ismer. Nu nöjer vi oss med att sammanfatta allt detta i ordet modernism.
För alla, som tyckte om att ta del av den avbildade världen, uppstod alltså en ny värld. Intrycken ordnades annorlunda, ofta mer intensiva i färger och uttryck, ibland groteska, ibland hänförande vackra, alltid oväntade. Ofta hämtades fragment från den kända världen, som när de sammanfördes till nya helheter inte hade sina motsvarigheter i något känt föremål. Eller också inträffade motsatsen: Kända föremål presenterades som konstverk, alltså som något som skulle tala till oss inte genom sin vardagliga funktion, utan genom det som man något vagt brukar kalla sitt formspråk.
Men just här finns onekligen ett problem. Den kinesiske träsnidaren, målaren och skönskrivaren Qi Baishi formulerade det ungefär så här: ”Att bara avbilda verkligheten blir banalt. Men den som inte alls anknyter till verkligheten går i en fälla.” – Det måste på något sätt finnas en ingång till upplevelsen, en förstående blick mellan verket och betraktaren.
På så sätt har betraktaren, publiken, också fått en förändrad roll, tillmätts större betydelse än vad som varit nödvändigt tidigare. Var och en av oss har ju också sin verklighetsbild och förhoppningsvis sitt inre liv. Om konstnären inte möts av sin publik, har han/hon faktiskt hamnat i den där fällan. Men det förutsätter också, att vi som betraktare använder våra erfarenheter, känslor och vår iakttagelseförmåga för att få till stånd denna ”för- ståelse” eller som man ibland säger, detta möte mellan konstnären och betraktaren. Några använder ordet ” beröra” i samman hanget. Den ”abstrakta” konsten blir på så sätt mer krävande samtidigt som den både tillfredsställer sinnena och talar till vår föreställningsvärld.
Det finns också ett annat problem, som enklast kan formuleras så här: Om jag nu inte upplever något alls, när jag ser på den här bilden – hur skall jag då veta, att jag inte har blivit lurad? Käre vän, det kan man aldrig veta, särskilt som man fortfarande ofta hör, att alla kan vara konstnärer, och att ett verk är ett konstverk, bara en enda människa uppfattar det som sådant och även om denna enda människa är konstnären själv.
Envar sin egen konstnär – gärna for mig, men det är min fasta övertygelse, att somliga har fått gåvan, inte alla. Att alla människor är lika värda fastän ändå olika, och att vars och ens uppfattning är värd att tas på allvar är för de flesta en självklarhet. Men man behöver för den skull inte blanda
När nu Stiftelsen Tomelilla Konstsamling överlämnar årets utgåva av den ”abstrakta” konst, som vi har lyft upp i ljuset, har vi gjort det för att dessa verk, vart och ett på sitt sätt, ger möjlighet till sammansatta och intressanta upplevelser. Det är en självklarhet, att de talar till oss på olika sätt; och att var och en måste respektera sim egen övertygelse.
Yvonne Larsson (f. 1958), Hopper-Copperland, Olja på metall
DE MÅLADE SKÅNE
Med denna utställning om de målande skånekonstnärerna hyllade vi i samverkan med Tomelilla Konsthall alla de tidigare idealisterna, för så måste man betrakta framför andra de flesta som ägnade sig åt den vanskliga och föga lukrativa konstnärliga yrkesverksamheten när förra seklet var ungt. – Redan under tidigt 30-tal kunde det emellertid hända, att konstförståsigpåarna i västra Skåne var blasé. Konjunkturerna var dessutom återigen i botten. 1932 skrev Tora Vega Holmström så här till Yngve Andrén: ”Måtte inte också Yngve och Teodor Tuvesson ha börjat hata att vi målar tavlor. Vi kan inget annat och där är redan så många andra yrkesidkare som står och hänger i gathörnen. Så länge vi målar gör vi inte revolution. – Med hälsning och Tack för att ni spikar upp oss tolv. TVH”. Måleriet har alltid haft sina dalar och höjdpunkter. Stiftelsen Tomelilla Konstsamling spanar ständigt efter höjdpunkterna och fortsätter att spika upp både gamla, som nu, och ibland också nya tavelmålare! Följande konstnärer var representerade: Svante Berg - Carl Aspelin - Frans Berg - Tora Vega Holmström, Ellen Trotzig, Henry Mayne, Johan Johansson, Ester Almkvist, Jules Schyl, Emil Olsson, GAN Gösta Adrian Nilsson, Ernst Bager, Per Siegård, Anders Trulsson, Gustav Rydberg, Gerhard Whilborg med flera.
Kerstin Gertz
Christinehofs slott 2006
Bland våra konstnärer finns de som säger nej till det välartade borgerskapets gudar. Om målaren har varit sjöman så avstår han från lättsjungna bilder om gossen på vakt vid ”mesanseglets bom” och visar i stället slagsmålet i hamn eller natten på bordellen. Eller också gör han ett nonfigurativt tecken där man hade väntat en bildberättelse. Olydnaden kan bestå i att en prisad porträttmålare börjar använda ett formspråk där tavlan blir fylld av magi i stället för reportage. Mästaren i fajans lämnar drejskivan och utbrister i en dityramb till teglet. En stjärna inom konsten överger en älskad modestil och skapar till förargelse för många ett konstsnitt vars namn vanligt folk inte ens kan stava till. Eller också säger han nej till tidigare steg i konstens tysta helgedom för att i stället ge andedräkt åt Shakespeares rum eller åt miljöer där befolkning rusar och tågen går. Så kan olydnaden – den välsignade – se ut. Den kan likna ett växande träd och en kultur som lever. År 2005 utgavs ett verk med titeln ”De olydigas litteraturhistoria och andra essäer”. Boken kom på Carlssons förlag och författare var jag själv. Ett stort avsnitt handlar om litteratur. Resten rör andra konstarter. Poängen är inte om det är poeter, målare, skådespelare eller andra som finns i centrum. Det viktiga är olydnaden själv! Sex essäer är lovtal till lika många bildkonstnärer. Det är dessa sex som ingår i de olydigas konstsalong här på Christinehof. De enskilda konstnärerna i sextetten har redan förut spritt glans över sin samtid. Det nya är deras samspel i kreativ olydnad i ett stiligt slott från deras eget Skåne (de flesta har anknytning till Österlen) där de nu firar vår och sommar. Men sedan länge har alltså gallerier och museer fängslats av deras egensinne och av bildernas skönhet. Jørgen Nash är oavbrutet närvarande i Drakabyggets museum i Örkelljunga. Han är den olydigaste av alla! Han fick tidigt världsrykte som upptågsmakare. Begreppet ”happening” skapades för honom och hans anförvanter. Han var påhittig, respektlös och seriös. Under ett halvt århundrade förenade han dessa tre egenskaper. Detsamma kan sägas om hans tre konstarter – bildkonst, litteratur och teater! Många grät vid hans grav. De hade trott att den muntre Jørgen var odödlig. Det hängde samman med ett konstruktionsfel att de inte fick rätt! Så var det med Jørgen Nash i Drakabyggets museum. Också Gösta Wernersitter på privat tronstol i ett museum – det hus i Simrishamn som fått namnet ”Gösta Werner och havet”. Nästan lika omfångsrik och lika gåtfullt lockande som där är kollektionen av målningar som finns i Gösta Wernersamlingen i Örnsköldsvik, konstnärens hemstad under tio år i hans ungdom. Utan att fråga om lov lockar han fantasin in i hamnens bedrägliga stiltje och tatuerarens trollskog. Karin Sverenius har ställt ut mångenstädes. Under innevarande påsk är det kulturgården på Vik, ”Vigarehuset”, som har den äran. Utställning blir det från det solen går upp på långfredag tills den försvinner på annandagens kväll. Karin Sverenius är den yngste av de sex konstnärerna men har redan varit med om både entusiastisk publik och besegrade kritiker under tidiga år som porträttmålare och under tio år på Österlen, då motivkretsen blev ny och magin erövrade paletten. C.O. Hultén fyllde 90 i fjor. Det har betytt hyllningar från ett otal officiella gallerier ock lika många privata. Utställningsidéer har trängts och snubblat. Hässleholm och Norrköping började. Därefter beslöt Borstahusen – fiskeläget utanför Landskrona – att inviga en ny konsthall med en utställning av C.O.. Och efter Christinehof kommer Ystad och sen Staffanstorp. Och ingen uppfattar denna rikedom som märklig. Tvärtom – C.O. har länge varit en av vårt lands bästa målare och ändå säger många: Äntligen! Ulla Viotti hedras under året med öppnandet av en egen permanent flygel på länsmuseet i Örebro. Den invigs med en stor separat utställning av Viotti – den internationellt mest kända och beundrade bland konstnärerna på Christinehof. Örebro blir i framtiden ett centrum för studiet av hennes fortlöpande utveckling och skapande. Och Jörgen Fogelquist, den sist nämnde i sextetten men den främste ifråga om mänsklig värme och allt besegrande målarhumör – han älskade at skapa rum för människor att leva i, platser där man glömmer tillvarons rigorösa stängsel och vardagens oro och ängslan. Han skapade torg, lekplatser, skolor och industrilokaler från Trelleborg till Luleå. Tiotusental människor strömmar varje dag genom T-centralens vida passager och slingrande gångar. Dessa underjordiska rum är vårt lands största och mest välbesökta konstutställning. Jörgen Fogelquist är mästaren. Det går ett leende genom hela hans verksamhet. När han för ett år sen dog skapade hans barn tillsammans med galleristen Marianne Palm en stiftelse till konstnärens minne. Den skall finansiera stipendier till konstnärer som verkar i Jörgen Fogelquists anda. En utställning på Galleri Palm/Ängavallen inbringade inkomster som kommer att utgöra en grundplåt för stipendierna. Den som minns honom och tänker på ”Jörgen Fogelquists anda” gläds över att summan växer. Olydnad är ett växlingsrikt begrepp. Var och en av de sex – Nash, Werner, Sverenius, Hultén, Viotti, Fogelquist – står för sin egen flik av den stora ”revolt i rosenrött” som är utställningens tema. I Christinehofs salar möts de alla. Ingvar Holm
Tomelilla Konsthall 2005 Sex generationer konstnärinnor på Österlen Ellen Trotzig - Tora Vega Holmström - Hellevi Nilsson Kjellhard - Grete Arentoft Billgren - Jette Stoltz Madeleine Pyk - Karin Sverenius - Ann Blom - Yvonne Larsson - Irene Trotzig - Jenny Ahlner - Lotta Blomquist Billgren
Hundra års kvinnohistoria Både artisterna och deras motiv gjorde utställningen till en kort men intensiv kvinnohistoria. Andra avgränsningar låg i den regionala preciseringen - det vackra och länge isolerade Österlen - och i den tidsmässiga inprickningen: "Sex generationer" står för 6 par konstnärinnor med ungefär samma avstånd i tid mellan paren (den första duon är född på 1870-talet och den sista under året 1970 eller däromkring). Därmed har tidsgränserna för utställningen och även för ett artistiskt vitalt århundrade blivit angivna. Konstvisningen gav alltså en utblick mot 100 års kvinnohistoria men det sker inte bara genom de motiv som valts av tolv namngivna målare. Minst lika viktigt var de stilmässiga vinklingar och sociala reflexer som utläses ur deras verk. Den framgår också ur enskilda konstnärers favorisering av valda symboler, fördjupningar och artistiska chocker. Trots att 100 år (från slutet av 1800-talet till nu), är en relativt kort tid, låter sig också förändringar av natursynen studeras. Vad är det för landskapstyper som stimulerar till avbildning, vad för del av året och dagen blir vald, vad för ljus, vad för detaljredovisning, stilisering och staffage? Sådant har visserligen sysselsatt kritik och konstvetenskap sedan länge. Men kan man vid närläsning av konstverk från en region under ett begränsat antal år också iaktta en genusdifferens? (Utställningens vittnesbörd och frågor finns att läsa på konsthallens väggar: Just så här beskriver 12 ledande kvinnliga konstnärer sin bygd. Hur målar 12 - ofta mer uppmärksammade - män samma region vid samma tid? Naturligtvis finns likheter - båda grupperna verkar ju i samma stilepoker. Men finns det också iakttagbara skillnader mellan de två könen? Hur förklarar man i så fall denna divergens?)
Tydligast märktes dock skillnaden mellan kvinnor och män i spegling av ett samhälle. I motivvalet hos de sex generationerna möter man hem och barn, äktenskaplig omsorg - ömsint eller kritiskt redovisad (inslag av feminism finns). Där finns också de växandes lek och svärmeri och de åldrades dagar. Sällskapsliv finns, fritid, politiskt engagemang och religion - tänk på kyrkan och myterna ( Betlehemskrubbans och Pietáns konsthistoria blir gärna hos en kvinna tillförd en klang från vardagslivets insikt. Redan Europas första kvinnliga konstnärer avläste bilden av Maria/modern på kvinnors vis.) Yrkeslivet är fullt av genuspoänger: Även utan egen yrkeserfarenhet vet kvinnan vid staffliet något om kvinnan i skörden, vid symaskinen (en mekanism som kunde betyda både frigörelse och låsning) eller bland fiskarens nät och trädgårdens blommor. Kärleksfullt eller kritiskt tecknar kvinnliga konstnärer sina systrar i genrebilder och porträtt vid keramikverkstadens drejskiva eller i katedern och vid laboratoriets retort. Att utan blygsel vittna om amour var naturligare för en målande man än för en kvinna i generation 1870 - hundra år senare finns ibland ombytta roller vad beträffar frispråkighet!
Konst- och kulturhistoria i ny form Utställningen blev som framgår en kvinnornas konst- och kulturhistoria i ny form. Den kommer att locka genom mångfalden av sköna, artistiskt spännande verk (bland de visade kvinnliga konstnärerna finns några av landets bästa). Men programmet presenterar också en mångsidig dramatik i frågor och svar som pulserar genom kollektionen. (Inte minst detta har mötts av intresse från TV och press när projektet har presenterats för medarbetare i mediernas kulturredaktioner.) Arrangör av utställningen var Tomelilla konstsamling och platsen Tomelilla konsthall. De utvalda tolv (6x2) konstnärinnorna finns representerade inom konstsamlingen, detsamma gäller åtskilliga av de på utställningen visade verken. Många målningar är dock inlånade från museer och privatpersoner. Varje konstnär var företrädd med i snitt sex konstverk. Konstnärerna från de senaste lyra generationerna är oftast själva ägare till de visade verken. Dessa arbeten är i allmänhet till salu. Ansvarig för projektering och utställningsarbete var Ingvar Holm - medlem av konstsamlingens styrelse. Kerstin Gertz
Ragnar Pers i Gärsnäs 2001 Kvinnor och kärlek på Österlen
Jette Stoltz ,"Träd om hösten"
| |||||
|
Start | Om oss | Aktuell u |
