Tidigare utställningar

DÅ – NU

Tomelilla Konsthall
14 mars – 1 november 2020

Stiftelsen Tomelilla Konstsamling
www.tomelillakonstsamling.se

Se och ladda ner verksförteckning här

 


 

– Kvinnor i konsten

Vernissage 2019-03-08

Klicka på bilden för att se utställningskatalog

Stiftelsen Tomelilla Konstsamling visar verk ur samlingens arkiv

Vernissage 2019-03-08

2019-03-09 – 2019-08-25  2019

01. Ylva Uggerup, 1937                     Landskap, 1969                              Applikation
02. Ellen Trotzig, 1878-1949            Hus i Vik, 1927                                Opd
03. Brita Molin, 1909-2008               Abstrakt bild,                                    u.å
04. Greta Turén, 1901-1979             Sommarnatt, Bohuslän 1949        Opp
05. Margareta Sköld                         Stilleben, 1952                                  Pastell
06. Ellen Trotzig, 1878-1949            Flicka som läser, 1910                    Opd
07. Tarja Yllivallo, 1954                     Backspegel, 1991                            Opd
08. Clara Salander, 1922                  Nådan på Glimmingehus, u.å.        Akvarell
09. Clara Salander, 1922                  Nattens riddare,  u.å.                        Akvarell
10. Endis Bergström 1866-1950     Från ett sjukrum, 1916                     Opd  
11. Ruth Goldman-Grosin, 1941      Stenar vid havet, 80-talet Färgetsning HC
12.Tora Vega Holmström 1880-1967  Fruktskål mot blå fond, 1922    Opd,pp
13. Hjördis Lindblad, 1909-1971      Kroppkaka, 1964                              Opd
14. Hjördis Lindblad, 1909-1971      Fjäril, 1968                                         Opd
15. Hjördis Lindblad,  1909-1971     Syréner,  1964                                   Opd
16. Yvonne Larsson, 1958                 Hopper-Chopperland,  2002           Olja på metall
17. Madeleine Pyk, 1934                    Resan till Jerusalem, 1997             Opd

18. Carin Tham, 1888-1967                        Motiv från Kjellby, u.å.            Opd
19. Tore Vega Holmström, 1880-1967     Jultulpaner, u.å.                        Opd

20. Ester Almqvist, 1869-1934                   Ljungbackar i Grevie, u.å.       Opd
21. Thelma Aulio Paananen, 1931-           Vernissagemusik, 1985           Akv linol.snitt
22. Grete Sandberg, 1910-2004   Dansen kring guldkalven, u.å. 90-tal   Broderi och applikation
23. Hjördis Lindblad,  1909-1971 Danae och guldregnet, 1968                Litografi
24. Karin Norelius 1909-1969       Ammande kvinna, 1950                        Lera


Utställningsansvariga Bertil Arkrans, Sten Bjerketun

Stiftelsen Tomelilla Konstsamling    www.tomelillakonstsamling.se


2/2 – 3/3 i Tomelilla Konsthall

Ulla Viotti – ”Ulla Viotti i det offentliga rummet – En bildkavalkad”

Utställningen som består av ett antal fotografier föreställande olika verk från hennes karriär, har Ulla Viotti donerat till Stiftelsen Tomelilla Konstsamling.

Utställningskatalog – Ulla Viotti i det offentliga rummet – En bildkavalkad

Bilder från Vernissagen – Foto: Gunilla Blomberg

Ulla Viotti framför verket: ” OLYMPIA DWELLING ” Athen, Grekland 2004

I samband med utställningen visas i Tomelilla Kulturhus entré, en skiss av  BIBLIOTHECA – arkeologiskt bibliotek av Ulla Viotti som skall uppföras på Kivik Art Centre i sommar.

Stöd projektet med en donation, mer info se hemsidan kivikart.se  

STIFTELSEN TOMELILLA  KONSTSAMLING

                                                                 Donationsutställning 2019

                              ULLA VIOTTI  I DET OFFENTLIGA RUMMET – EN BILDKAVALKAD


” ENERGI ”  Malmö Energiverk  ( EON )  1991

Första konstverket med kolbränt tegel utfört vid Petersen Tegl, Sönder Jylland, Danmark.

Foto Anders Sune Berg


” HYLLNING TILL KUNG BOL ”  1991

Landskapsskulptur vid Galleri Ljungsjögården, Österlen.

Foto Hans Marklund


” BIBLIOTEK ”  1992

Utställd vid Skulptur Biennalen, Köpenhamn, Danmark.

Fr.o.m.  år 2000 permanent i skulpturträdgården vid Konsthallen i Hishult.

Foto Hans Marklund


” DEN SOM ÄGER EN TRÄDGÅRD OCH EN BOKSAMLING SAKNAR INTET ”

( Cicero ) 1996

Vid Biblioteket – Konsthallen i Staffanstorp.

Foto Martin Brink


” VÅGOR – VINDAR ”  grässkulptur Hammenhög 1996

Skulptörförbundets  utställning  i samarbete med Svalöf Weibull AB.

Foto Peder Björkegren


” CIMBRIS ”  Friaborg, Simrishamn 1997-98

Till minne av tidigare tegelindustrier i Simrishamn.

Foto Ulla Viotti


” OLYMPIA DWELLING ”  Athen, Grekland 2004

Olympic International Ceramic Sculpture Museum Park

Foto Sören Petersen


” LOTUS INSTALLATION ”  Kina 2005

Scandinavian International Ceramic Museum , Fuping

Foto Gert Germeraad


” KAPTENENS GRUVA ”  Höganäs 2008

Foto Martin Brink


” TIME FLOW ”  Fengersfors 2012

Fengersfors pappersbruk, Dalsland

Foto Martin Gustavsson

 


VERNISSAGE – “TERRA”

 9:e Februari 2018

Skulptur i förgrunden: Framtidsskog – Ulla Viotti
FOTO: LENA ARKRANS

En nöjd besökare var Ulla Viotti (Bild 1).

Här kommer lite mer smakprov från Vernissagen och utställningen:


Terra

Stiftelsen Tomelilla Konstsamling

2018-02-09 – 2018-08-26

01.  Albert Krüger, 1885-1965, Landskap från Värpinge, 1925, Opd
02. Anders (”artist”) Olson, 1880-1955, Båtstrand Böste, 1943, Opp
03. Lars Agger, 1944-, Mörkrets skog, 1964, Blandteknik på papper
04.  Ester Almqvist, 1869-1934, Potatisplockare, 1924, Opd
05.  Ellen Trotzig, 1878-1949, I Bengtas trädgård, omkr. 1920, Opd
06.  Fredrik Rohde, 1925-, Kåseberga, 1966, Opd
07.  Gerhard Nordström, 1925-, Ur leran. Bröstharnesk, 80-talet?, Opd
08.  Ia Karlsson, ”Athena” (häst), Akr,temp  på papper
09.  Börje Lindberg, 1928-, 33 lågor. Skiss till rondell i Landskrona u.å. Järn på träsockel
10.  Helge Lundström, 1923-2011, Träd i snö, 1976,  Opd
11.  Erik Almgren, 1910-, Fiskebodar. Bornholm, 1974, Opd
12.  Haruo Sezaki, 1912-1977, Landskap, u.å. Opd
13.  Arnold (Nolle) Svensson, 1915-2008, Juniregn, 1990, jmf. nr. 14, Opd
14   Arnold (Nolle) Svensson, 1915-2008, Vinter i Örum, jmf. nr. 13, Opd
15.  Ulla Viotti, 1933-, Framtidsskog, 1990, Bränd lera
16.  Karl Enock Ohlsson, 1889-1958, Fiskeby, 1923, Opd
17.  Fritz Kärfve, 1889-1967, Motiv från Sanhammaren, ca 1918, Opd
18.  Folke Sinclair, 1877-1936, Ljunglandskap, Opp
19.  Ester Almqvist, 1869-1934, Skördeväder (betplockare), u.å. Op
20. Anders (”artist”) Olson, 1880-1955, Klippor och hav, 1938, Opp
21.  Torsten Torstensson, 1901-1974, Vid kyrkogårdsmuren, 1954, Opd
22.  Gotthard Sandberg, 1890-1961, Höstmotiv, 1922, Opp
23.  Gerhard Wihlborg, 1897-1982, Bymotiv. Kåseberga 1923, Opd
24.  Torsten Torstensson, 1901-1974, Motiv från Bretagne, u.å. Pastell
25.  Torsten Torstensson, 1901-1974, Motiv från Kulladal, u.å. Opp
26.  Bertil Arkrans, 1942-, Terra madre, 2002, Målning på trä
27.  Ola Billgren, 1940-2002, Fjärilar, 1954, Tusch, akvarell
28.  Einar Bager, 1887- 1990, Gatuparti i Vik, 1924, Opd

Utställningsansvariga Bertil Arkrans, Sten Bjerketun

Stiftelsen Tomelilla Konstsamling    www.tomelillakonstsamling.se


Porträttet – en mänsklig gestaltning från 1700-talet till nutid!
Stiftelsen Tomelilla Konstsamling

2017

Ovanstående bilder tagna av: Lena Arkrans

01. Margit Romare, 1887-1936 Porträttstudie, 1929 Opp
02. Torsten Torstensson, 1901-1974 Porträtt av konstnärens mor uå Opp
03. Owe Zerge, 1894-1983 Porträtt, 1928 Opd
04. Martin Emond 1895-1965 Lady Mcbeth, uå Opp
05. Victor Kulle, 1896-1982 Självporträtt, 1970 Opp
06. Anders Trulson, 1874-1911 Självporträtt uå Opd
07. Erling Johansson 1934- Porträtt av Boel Ambolt, 1984 Opd
08. Svante Bergh, 1885-1946 Porträtt, 1926 Opp
09. Leif Tjerned, 1942- Penthouse, uå Airbrush p d
10. Jules Schyl, 1893-1977 Damporträtt, 1922 Opd
11. Jules Schyl, 1893-1977 Självporträtt såsom faun 1921 Opd
12. Henning Malmström, 1890-1968 Porträtt, 1927 Pastell
13. Henning Malmström, 1890-1968 Porträtt av Boel Ambolt, 1924 Pastell
14. Axel B Krüger, 1889-1967 Självporträtt uå Opd
15. Gösta Nordblad, 1897-1940 Tyrolerpojke, Reisenack 1924 Opd
16. Alf Olsson, 1925- Svetteduk, 1979 Opd
17. Maria Björklund, Ingrid, 1998 Etsning E.
18. Ivan Jordell, 1854-1939 Kristusporträtt uå Pastell
19. Victor Kulle, 1896-1982 Hamlet uå Träsnitt 4/10
20. Karlmark Gerhard 1905-1976 Nakenstudie uå Opd
21. Jules Schyl, 1893-1977 Modell III uå Opd
22. Torsten Torstensson, 1901-1974 Akt, 1951 Opp
23. Richard Björklund 1897-1974 Aktstudie Pastell
24. Leif Nelson, 1936- Porträtt av Tomas Löfström 1985 Originaletsning 9/50
25. Leif Nelson, 1936- Porträtt av Jaques Werup1986 Etsning E
26. Leif Nelson, 1936- Porträtt av Björn Ranelid 1997 Färgetsning EA I/V
27. Egron Cambell, 1883-1967 Torsten Torstensson, 1925 Rödkrita
28. Gösta Adrian-Nilsson, 1884-1963 Madonna, uå Blyertsteckning på duk
29. Carl August Ehrensvärd, 1745-1800 Porträttstudier uå Bläck, lavering
30. P Carlsson Porträtt av Prins Eugen Foto
 

 

Börje Lindberg-Sprickor i vatten I, glas och järnplåt
Börje Lindberg-Sprickor i vatten II, glas och järnplåt
Börje Lindberg-Sprickor i vatten III, glas och järnplåt

31. Börje Lindberg Sprickor i vatten I Glas och järnplåt
32. Börje Lindberg Sprickor i vatten II Glas och järnplåt
33. Börje Lindberg Sprickor i vatten III Glas och järnplåt

Utställningsansvariga Bertil Arkrans, Sten Bjerketun.

Stiftelsen Tomelilla Konstsamling www.tomelillakonstsamling.se

 


Tomelilla Konsthall 2016

grafik_ur_samlingen_2016

Stiftelsen Tomelilla Konstsamling

Tomelillas historia börjar i egentlig mening 1865 då järnvägen mellan Eslöv och Ystad utstakades och byggdes alldeles intill de få gårdarna i byn. Vid sekelskiftet hade Tomelilla drygt 1000 invånare och nu gick utvecklingen fort. Under loppet av femtio år förvandlades den lilla fattiga bondbyn till en aktiv köping med kulturella ambitioner.

1921-22 fick Tomelilla köpingsrättigheter och egen pastorsexpedition. Den första omnibussen togs i trafik och årets stora evenemang var Hembygdsmässan. Ordförande och drivande kraft för detta arrangemang var dåvarande rektorn vid Sydöstra Skånes folkhögskola David Jakobsson. Yngve Andrén hade fått i uppdrag att ta hand om den utställning av skånsk konst som anordnades i samband med mässan. Till medhjälpare hade han dåvarande amanuensen vid Kulturhistoriska museet i Lund Theodor Tufvesson.

Invigningstalet hölls av dåvarande finansministern Fredrik Thorsson och utställningen hade en framskjuten plats på mässan. Konstutställningen blev en stor framgång och besöktes av mer än 3000 personer. När så stort intresse visats för konst tyckte herrarna Andrén och Tufvesson tillsammans med konstnärerna Bror Ljunggren och Anders Olson att något måste göras för att tillvarata detta intresse.

– Idén om konstsamlingen var född.

Tomelilla Konstsamling grundades 16 augusti 1924 och söndagen den 5 oktober samma år skedde den högtidliga invigningen av Sveriges första konstmuseum på landsbygden. Invigningstalare var professorn vid konsthistoriska institutionen i Lund Ewert Wrangel som gratulerade Tomelilla till att ha blivit ett konstcentrum för sydöstra Skåne. En ansenlig skara hade samlats på planen utanför museilokalen som inrymdes i annexet till den gamla prästgården på Rosencrantzgatan. Stiftelsen

Tomelilla Konstsamling äger och förvaltar idag cirka 600 konstverk; måleri, grafik, teckningar, skulptur, , keramik och textil.

”Utdrag ur Sydsvenska Dagbladets enquete vid Sydöstra Skånes Museums för konsts tioåriga tillvaro 4/10 1934.

D:r Gregor Paulsson:
En utomordentligt värdefull konstsamling

Tomelilla konstsamling har ett enligt min mening utomordentligt värdefullt och intressant bestånd och den är riktigt upplagd: den har ägnat sig företrädesvis åt levande konst. Särskilt tilltalar mig det fullständigt lokala initiativ som här tagits helt spontant. Detta är av större värde än om museet tillkommit som ett led i centraliserat samarbete. Just därför anser jag museiföreningen innebära en av de värdefullaste idéerna i sitt slag. Dess arbete är i allra högsta grad behjärtansvärt.”

 


Grafik ur samlingen 2016

1. Victor Kulle, 1896-1982 Ormtjusaren, 1948 Färgträsnitt
2. Victor Kulle, 1896-1982 Vandrare på bastionen Färgträsnitt
3. Allan Friis, 1931- Dagboksbilder tisd 12 nov Linoleumsnitt
4. Osvald Larsson, 1915-1973 Utan titel u.å Litografi
5. Ruth Goldman-Grosin Stenar vid havet 80-tal Färgetsning HC
6. Hjördis Lindblad, 1909-1971 Danae och guldregnet, 1968 Litografi
7. Minako Masui, 1940- Airpocket 1, 1990 Etsning
8. Victor Kulle, 1896-1982 Elddans, 1949 Färgträsnitt
9. Åke Åkesson, 1910- Fågel, uå Litografi
10. Kristina Munklinde, 1936- Grottfolket IV, uå Linoleumsnitt
11. Carl-Otto Hultén, 1916-2015 Utsikt över en dröm, uå Litografi
12. Jörgen Nash, 1920-2004 Boxeren, uå Litografi
13. Bertil Almlöf, 1930- Blixten, 1991 Litografi
14. Ernst Norlind, 1877-1952 Örn över ån, uå Litografi
15. Ernst Norlind, 1877-1952 Storkarna, uå Litografi Grafik ur samlingen 2016
16. Sven Olof Hanspers, 1923-2012 En kaka till René,1977 Kopparstick
17. Inger Kihlman, 1933-1998 Landskap, 1967 Torrnål, akvatinta
18. Jan Eric Dahl, 1924-2006 Korsväg, Pierelatte, uå Akvatinta Et
19. Karin Persson, 1891-1971 Tonande snäcka, 1949 Trägravyr
20. Emil Johansson-Thor,1889-1958 Bygata, 1926 Etsning & torrnål
21. Emil Johansson-Thor, 1889-1958 Slättbild, 1925 Torrnål
22. Carl Larsson, 1853-1919 Porträtt av konstnärens hustru, uå Etsning
23. Carl-Otto Hultén, 1916-2015 Utan titel, uå Linoleumtryck
24. Lars Engström, 1914-1950 Kvinnor vid en flod, 1948 Färgträsnitt
25. Ola Billgren, 1940-2001 Skymningslandskap med torn, 1993 Fotogravyr
26. Olle Kåks, 1941-2003 Utan titel, uå Litografi
27. Victor Kulle, 1896-1982 De fåvitiska jungfruarna, 1948 Färgträsnitt
28. Victor Kulle, 1896-1982 Statyetten, 1951 Färgträsnitt
29. Victor Kulle, 1869-1982 Siesta, uå Färgträsnitt
30. David Skoog, 1957- Drömmaren I, 1994 Fotografi på papper

Grafik ur samlingen 2016

Jörgen Axel Nash

Jorgen_axel_nash

Bildkonstnär, grafiker, författare född 1920 i Vejrum, Danmark, död 2004 i Örkelljunga. Autodidakt. Han var aktiv i den danska motståndsrörelsen mot nazisterna, flydde till Sverige där han köpte en gård vid Hallandsåsen och döpte den till Drakabygget Frihetens Verkstad. Tillsammans med sin hustru Lis Zwick utvecklade han ett enastående fint emaljmåleri. Dessutom iscensatte han provokativa happenings. Medlem av kretsen kring, Helhesten, Köpenhamn. Som poet ansluten till COBRA 1949-1951. Grundare av Bauhaus Situationiste och utgivare av Drakabygget, tidskrift för konst mot atombomber, påvar och politiker. Han har arbetat i olja, men även assemblage med olika hopplockade ting. Rebellen i vårt röda blod, var titeln på hans retrospektiva utställning på Konstakademin i Stockholm 1996 och De olydigas konstsalong, på Christinehof 2006.

Inger Kihlman

Grafiker, född 1933 i Göteborg, död 1998 i Tunby Smedstorp. Dotter till Inga Kihlman. Hon studerade vid Slöjdföreningens skola i Göteborg 1952-1957, samt vid Konstakademien i Köpenhamn. 1957-1965. Hennes uttryckssätt var genom grafiken. Hon blev känd för sina landskap och blommande körsbärsträd, men även porträtt och barnbilder. Tillsammans med maken, Ole Birger Sörensen, blev hon en av grundarna till ÖSKG på Österlen. Separatutställning: Gröna Paletten Stockholm 1971, Galleri Konstnärscentrum Malmö 1977, Galleri Max Stockholm 1982, Galleri Kusten Göteborg 1986, 1981. Samlingsutställningar: Grafik i Skåne Ystads Konstmuseum 1973, Skånes Konstförening sedan 1979, Grafiktriennalen Stockholm 1980, Ny Svensk Grafik Härnösands Konsthall 1981, Ekenäs Finland 1988, samt i Danmark, Norge och Österrike. Representerad: Nationalmuseum i Stockholm, Statens Konstråd, Göteborgs Konstmuseum, Malmö Museum, Kristianstad, Ystad och Örebro museum, Tomelilla Konsthalls samling och Vejle Museum i Danmark. Stipendier: Kristianstads läns landsting kulturstipendium 1975, Statligt arbetsstipendium 1977, 1979, 1981, Galleri Kustens stipendium Göteborg, Konstnärsnämndens Arbetsbidrag 1988. Stipendier: Stockholm Stad, Konstnärsnämnden, Malmö Kulturnämnd. H. Österlunds Konstnärsstiftelse, Konstakademien Grez-sur-Loing. Styrelseuppdrag: Styrelseledamot i Grafiska Sällskapet 1969-1975, Ordförande i Grafiska Sällskapet 1982-1983, Styrelseledamot i Föreningen för Grafisk Konst 1975-1995.

Victor Kulle

Grafiker, tecknare, illustratör, född 1896 i Vollsjö, Skåne, död 1982. Autodidakt. Utbildad till trädgårdsarkitekt i Danmark. Hans uttrycksform var träsnittet och han sökte sina motiv från det skånska landskapet. Han målade även stilleben och gjorde sagoteckningar. Han var illustratör för Svenska Dagbladet. Separatutställningar: på Österlens Museum, Simrishamn, 1953, Ystads Konstmuseum 1954 , Lilla Konstsalongen, Malmö 1958, Galleri Brinken, Stockholm 1958 och Tomelilla Konsthall 1974. Han deltog också i ett stort antal samlingsutställningar. Representerad: Nationalmuseum i Stockholm, Malmö Museum, Konstmuséet i Ystad. Tomelilla Konstsamling. Han var medlem av Skånska konstnärsklubben.

Ernst Ludvig Norlind

Bildkonstnär, grafiker, författare, född den 25 april 1877 i Vellinge, död den 16 december 1952 i Borgeby. Nordlind blev filosofie kandidat i Lund 1898, övergick därefter till konststudier, som han bland annat bedrev i Dachau och Paris. Norlind bosatte sig efter giftermålet med Hanna Larsdotter 1907 på det av hustrun ägda Borgeby slott i Skåne. Norlind arbetade i sitt konstnärskap främst med oljemåleri, ofta med landskapsmotiv från Skåne men var även skicklig med kolkrita och etsnål. Bland annat gjorde han omslagen till Anders Österlings första diktsamlingar. Norlind lade även fram en plan för Österling att ekonomiskt hjälpa Ola Hansson. Han är främst känd för sina storkmålningar, däribland den välkända reklamaffischen för Baltiska utställningen i Malmö 1914.

ernst_ludvig_norlind

Hans målningar var fram till omkring 1925 ofta mörka och dämpade i färgerna, men blev vid den tiden livligare och ljusare i färgerna. Vid denna tid började Nordling även intressera sig för figurer i sina landskapsmotiv och intresserade sig även för stilleben. Under sin tid på Borgeby slott gästades familjen Norlind av bland andra konstnären Axel Törneman, och poeten Rainer Maria Rilke, vilken skrev en dikt om sin vistelse där. Norlind tillägnas även en vers i Edvard Perssons schlager Skånska slott och herresäten. Norlind spelade också fiol och var vän med folkmusikupptecknaren Olof Andersson med vilken han spelade och uppträdde på föreläsningsaftnar. Han debuterade litterärt med Dikter (1907) och därefter följde en omfattande skönlitterär produktion. Han var en nära vän till Anders Österling. Ernst Norlind var bror till musikforskaren Tobias Norlind och författaren Arnold Norlind. Representerad: Nationalmuseum i Stockholm, Göteborgs Konstmuseum, Malmö Museum, Prins Eugens Waldemarsudde, samt på Bjärsjö Lagård. konsten åtlands bygdens folk!

Utställningsansvarig: Bertil Arkrans
Idé och urval: Sten Bjerketun, Bertil Arkrans, Annika Hjerling
Broschyr: Gunilla Blomberg

konsten_at_landsbygdens_folk

 

Jubileumsutställning 2015

I våra dagar tar vi bilden för given. Den finns överallt och ersätter ofta orden som uttrycksmedel. Så var det inte i början av 1900-talet. Naturligtvis fanns det tidningsbilder, oljetryck, färglagda vykort med mera att köpa men det konstnärliga måleriet, originalbilderna, nådde inte ut till en större allmänhet.

Huvudskälet var att det inte fanns någon fungerande konstmarknad. Konstnärer fanns men inte gallerier och konsthandlare och knappt heller konstmuseer. Huvuddelen av konstnärerna hade små möjligheter att avsätta sina alster. Det gällde även de som var välutbildade och internationellt skolade, och många av dem tvingades leva under små omständigheter. Situationen var bättre i länder som Frankrike, Tyskland och England. Som kuriosa kan nämnas att när mecenaten och privat-samlaren Pontus Fürstenberg i Göteborg ville skaffa sig ett modernt verk av någon av de yngre lovande svenska konstnärerna köpte han via Salongen i Paris.

Men tiderna förändrades. År 1904 tog lundaprofessorn Evert Wrangel och några unga konstnärer initiativ till bildandet av Skånes Konstförening vars ändamål var just att väcka intresse och köplust för konst hos en större allmänhet. Så kom det sig att en årlig utställningsverksamhet i Lund – Malmöområdet kunde påbörjas, med en och annan utflykt åt Helsingborgshållet.

Tjugo år och ett världskrig senare bestämde sig två färgstarka Tomelilla-profiler för att göra en liknande bedrift. Det var riddarna utan fruktan och tadel, konstkännaren och järnhandlaren Yngve Andrén med sin ständige vapendragare skalden och folkhögskoleläraren Theodor Tufvesson. Deras ärende var ädelt: De ville inviga ”de många” i den ” livsmakt” som upplevelsen av konstens särskilda värden kan utgöra.

De var barn av sin tid. Den ekonomiska återhämtningen efter krigsslutet 1918 födde framtidstro och strävan att skapa och sprida både materiella och konstnärliga värden. Tillsammans med konstnärerna Anders Olsson och Bror Ljunggren anordnades en samlingsutställning med lokala konstnärer 1922 och ytterligare en 1924. De drog stor publik – över 5000 besökare enligt samtida källor – och försäljningssiffrorna blev goda. Framgångarna gav herrarna modet att gå vidare med sin gärning och man beslöt att bilda Konstsamlingen medan den andra utställningen pågick.

Tomelilla Konstsamling, som idag verkar i stiftelseform, äger och förvaltar cirka sexhundra konstverk, huvudsakligen måleri men också teckningar, skulpturer, textil och grafik. Den löpande verksamheten består av temautställningar som syftar till att främja skånsk konst och konstutveckling och skapa möjligheter för en bred publik att få kvalificerade konstupplevelser. Ambitionerna är således fortsatt höga. De ekonomiska resurserna begränsar dock verksamhetens omfång. Stiftelsen är beroende av ideella arbetsinsatser och bidrag från privatpersponer, företag och det allmänna. Stiftelsen förvaltar även två stipendiefonder; Yngve Andréns Minnesfond samt Bror Ljunggrens Minnesfond.

 

 

Benito Mussolini meddelar att han tar diktatorisk makt över Italien.
Världsutställningen i Paris äger rum. Sverige tilldelades inte mindre än 36 medaljer, vilket var näst flest efter värdlandet Frankrike. Stilbegreppet Art Déco föddes här, liksom ”the Swedish grace”.
Carl Milles båda monument Gustav Vasa och Sten Sture avtäcks under året.
Postgirot startar sin verksamhet med 700 kontoinnehavare.
Sveriges Riksdag avslår förslaget om rusdrycksförbud.
Svensken Arne Borg slår två världsrekord i simning.
Charlie Chaplins film Guldfeber har premiär.

Baltzar von Platen och Carl Munters får Polhemsmedaljen för uppfinningen kylskåpet. Electrolux påbörjar tillverkningen.
Hjalmar Branting avlider.
Mul o klövsjukan konstateras åter i Skåne.
Mariakyrkan i Ystad återinvigs efter restaurering.
Tomelilla köping hade 2429 invånare. Det var ganska
många med tanke på att tätorten idag bebos av knappt 6500 personer.
Eric Sigfrid Persson grundade eget byggföretag i köpingen. 1925 ritade han sin första stadsplan och byggde egnahem i form av seriehus för Framnäs-området i Tomelilla.
42 372 svin slaktades på Andelsslakteriet som under året omsatte inte mindre än 5 418 668 kr vilket skulle motsvara ungefär 159 miljoner i dagens penningvärde.

När vi idag betraktar det som är ”gammalt”, glömmer vi lätt bort att detta gamla en gång var nyskapande och nytt, kanske även provocerande modernt. När vi betraktar ännu ett Österlenmotiv med eller utan hamlat pileträd eller fiskebåt borde vi skänka en tanke på att dessa friluftsmålare faktiskt var pionjärer som bröt med gamla konventioner.

Industrialismen påverkade hela vår värld med teknik, maskiner och fabriker. Elektriciteten med kraft och ljus når ända in i var mans hem. Folk flyttar till städerna, får sin lön i pengar istället för naturaprodukter. Den mekaniska klockan ersätter vikten av solens upp- och nergång. Telegraf och telefoni expanderar snabbt. Järnvägsnätet byggs ut i rasande takt och 22 år efteratt den första T-Forden sett dagens ljus har vi ca 200 000 bilar i Sverige 1930.

Kriget är över och en ny värld väntar. Många bryter sig loss från gamla mönster och tvång. Kvinnor blev röstberättigade 1921. Karin Boye skrev: ”-Bryt upp! -Bryt upp! Den nya dagen gryr.” Den realistiska avbildningens tvångströja liksom det andliga kulturarvet kunde kastas av och ge utrymme för fantasi och fria tolkningar. Coco Chanel blev modeikon med en aktiv och sportig stil för den moderna kvinnan. Den äldre generationen förfäras
över jazz och Charleston.

Modernismens föregångare tillhörde ofta intellektuella grupper med syftet att förändra. I Sverige var 1909 års män en sådan sammanslutning. Några av konstnärerna som ingick var Isaac Grünewald, Tor Bjurström, Arthur Percy, Birger Simonsson och Sigfrid Ullman. De var unga och ville representera ”det nya” genom att revoltera mot de äldre etablerade konstnärerna. Det som blev Modernism kom att delas in i ett flertal olika
inriktningar. Mer abstrakta former representerades av Hilma af Klint, Nils von Dardel och Gösta Adrian Nilsson (GAN).

Utställningen innehöll 100 verk av 49 konstnärer. Endast sju av dessa var kvinnor. Agda Holst (1886-1976) var en av dessa och Birgit Rausing skriver i sin bok om henne: ”Hon skiljer sig i många avseenden från sina samtida kvinnliga kollegor, inte minst eftersom hon nästan alltid blev synnerligen väl behandlad av sina manliga kollegor. De tycks ha respekterat hennes integritet både som kvinna och konstnär i en tid då förhållandet ofta var annorlunda.” Agda studerade först för Emilia Lönnblad i Kristianstad, sedan för Christian Krogh vid Colarossi i Paris, Julius Exter i München samt
Kees van Dongen och André Lhôte i Paris.

1912 bildades gruppen ”De tolv” i Paris. Gruppen bestod av tolv skånska modernistiska kontnärer som nästan alla hade studerat för Lhôte. Sex av dem, Albert Ebbe, Svante Bergh, ToraVega Holmström, Johan Johansson, Emil Olsson och Jules Schyl var representerade i Tomelilla 1925.

En konstnär som säkert många förfasade sig över 1925 var Gösta Adrian

Gösta Adrian Nilsson GAN (1884-1965) Soldat 1917, Olja på pannå
Gösta Adrian Nilsson GAN (1884-1965)
Soldat 1917, Olja på pannå

Nilsson (GAN) (1884-1965) Idag betraktas han som en pionjär inom den modernistiska konsten. Gösta föddes och växte upp på ”Nöden” i Lund, studerade bland annat i Köpenhamn och Berlin samt tillbringade flera år i Paris. Utmärkande för GAN är hans personliga expressiva form av kubism och hans passion för ny teknik och maskulin styrka. I sin dagbok beskriver han sig själv som en outsider och sannolikt uttrycker delar av hans verk med väldigt maskulina sjömän, atleter och militärer hans sexuella läggning i en tid då homosexualitet var tabu och dessutom förbjuden. På Kulturen i Lund utgör han tillsammans med vännen silversmeden Wiven Nilsson basen i en permanent utställning om modernismen.

GAN lär ha varit den som uppmuntrade bildandet av Halmstadgruppen. Gruppens medlemmar var under 20-talet kubister och introducerade senare surrealismen i Sverige.

Esther Almqvist (1869-1934) fick sitt genombrott som
nationalromantiker, men var senare en av dem som banade väg för modernismens genombrott i Sverige. Esther föddes i Småland och växte upp i en prästfamilj med sin syster och modern som tidigt blev änka. Hon föddes med en deformerad rygg som begränsade hennes rörlighet. Esther studerade vid nuvarande Konstfack och fick samtidigt privatlektioner av Gustaf Cederström. Därefter gick hon Valands Konsthögskola för Carl Larsson och senare Konstnärsförbundets skola med handledare Bruno Liljefors. Efter moderns död bröt hon med sitt gamla liv och flyttade till Skåne där hon kom att ingå i en grupp kvinnliga konstnärer bestående av bland andra Tora Vega Holmström, Agnes Wieslander och Maja Fjæstad. På grund av sitt handikapp var hon beroende av hjälp för att kunna genomföra studieresor och tidvis plågades hon av värk. Hennes tavla ”Sammankomsten” valdes 1992 av FN som motiv för ett frimärke till en av deklarationerna för mänskliga rättigheter.

Fritz Kärfve (1880-1967) var Malmöpågen som blev en passionerad Sandhammarskildrare. Han utbildade sig redan som 14-åring till dekormålare men bestämde sig 1889 för att bli ”riktig” målare.
Kärfve studerade vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm, i Paris på Académie Colarossi samt vid ”De fries” skola i Köpenhamn. 1909 stiftade han bekantskap med Theodor Tufvesson som måleriskt berättade om Österlen och samma år hyrde Kärfve en ålabod vid Borrby strand. Här kom han att trivas i närhet med naturen. ”Även när det var något så när lugnt, riktigt lugnt är det knappast någonsin härute, var det förresten ett göra med att hålla dukarna rena, ty om morgnarna hade vanligtvis en rad malar, som kommit ur det gamla virket i träväggarna, torkat fast på dem och det gällde att gräva ur dem med uppoffrande av den fina, nyss pålagda färgen. Och så var det ensligheten, som delades blott av min hund och då och då av skalden Thufvesson, som bor i Borrby och emellanåt kom flåsande ner över de sommarheta slätterna i sin unga korpulens för att dricka kaffe hos mig. ”

Verkförteckning

 

Utställningsansvarig: Sten Bjerketun
Katalog: Gunilla Blomberg
Källor: Tomelilla Konstsamling, Kulturen
Lund, Jan Garpenhus, Bukowskis, Svenskt
Konstlexikon, Svensk Krönika, SCB, Poul
Kongstad ”En återblick å 20 års arbete”


 

2014

 

Stiftelsen Tomelilla Konstsamling

Tomelillas historia börjar i egentlig mening 1865 då järnvägen mellan Eslöv och Ystad utstakades och byggdes alldeles intill de få gårdarna i byn. Vid sekelskiftet hade Tomelilla drygt 1000 invånare och nu gick utvecklingen fort. Under loppet av femtio år förvandlades den lilla fattiga bondbyn till en aktiv köping med kulturella ambitioner.

1921-22 fick Tomelilla köpingsrättigheter och egen pastors-expedition. Den första omnibussen togs i trafik och årets stora evenemang var Hembygdsmässan. Ordförande och drivande kraft för detta arrangemang var dåvarande rektorn vid Sydöstra Skånes folkhögskola David Jakobsson. Yngve Andrén hade fått i uppdrag att ta hand om den utställning av skånsk konst som anordnades i samband med mässan. Till medhjälpare hade han dåvarande amanuensen vid Kulturhistoriska museet i Lund Theodor Tufvesson.

Invigningstalet hölls av dåvarande finansministern Fredrik Thorsson och utställningen hade en framskjuten plats på mässan. Konstutställningen blev en stor framgång och besöktes av mer än 3000 personer. När så stort intresse visats för konst tyckte herrarna Andrén och Tufvesson tillsammans med konstnärerna Bror Ljunggren och Anders Olson att något måste göras för att tillvarata detta intresse.

– Idén om konstsamlingen var född.

Tomelilla Konstsamling grundades 16 augusti 1924 och söndagen den 5 oktober samma år skedde den högtidliga invigningen av Sveriges första konstmuseum på landsbygden. Invigningstalare var professorn vid konsthistoriska institutionen i Lund Ewert Wrangel som gratulerade Tomelilla till att ha blivit ett konstcentrum för sydöstra Skåne. En ansenlig skara hade samlats på planen utanför museilokalen som inrymdes i annexet till den gamla prästgården på Rosencrantzgatan.
Stiftelsen Tomelilla Konstsamling äger och förvaltar idag cirka 600 konstverk; måleri, grafik, teckningar, skulptur, , keramik och textil.

”Utdrag ur Sydsvenska Dagbladets enquete vid Sydöstra Skånes Museums för konsts tioåriga tillvaro 4/10 1934.

D:r Gregor Paulsson:
En utomordentligt värdefull konstsamling

Tomelilla konstsamling har ett enligt min mening utomordentligt värdefullt och intressant bestånd och den är riktigt upplagd: den har ägnat sig företrädesvis åt levande konst. Särskilt tilltalar mig det fullständigt lokala initiativ som här tagits helt spontant. Detta är av större värde än om museet tillkommit som ett led i centraliserat samarbete. Just därför anser jag museiföreningen innebära en av de värdefullaste idéerna i sitt slag. Dess arbete är i allra högsta grad behjärtansvärt.”

Yngve Andrén 1885-1966

En av de mera tongivande och drivande krafterna för konst och kultur i Tomelilla under 1900-talets första hälft var järnhandlare Yngve Andrén. Han var aktiv i Tomelilla Idrottsförening, Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård och i arbetet med Byagårdens bevarande med mycket mera. Han var också mannen som innehade byns första automobil, den omskrivna ”äfventyrsbilen” i vilken herrarna åkte Skåne runt i sin jakt på konst åt samlingen.

Många konstnärer överlämnade sina verk som gåva, andra som deposition, som i många fall sedermera övergick till gåva. Så hade nestorn bland skånemålarna Gustaf Rydberg gjort. Hans tavla ”Smedjan, motiv från Skanör” hade man fått till låns på ett år. Yngve Andrén lär ha berättat, att han och Thoedor Tufvesson på dagen ett år efter deponeringen reste in till Malmö för att återbörda lånet. Gustaf Rydberg blev så imponerad av deras punktlighet att han sa: -Det här har ni skött så bra pågar, att ni får tavlan. Andrén viskade då till Theodor: -Nu är det bäst att vi raskar på ner för trapporna innan gubben hinner ångra sig. Det gjorde man och därför är konstsamlingen den dag som idag är ägare till en av de mera värdefulla tavlorna i samlingen.

När konsthallen började byggas 1964 fick Yngve hedersuppdraget att i väggen mellan konsthallen och biblioteket mura in en tidskapsel i form av ett kopparskrin innehållande en redogörelse för bygget, historik över Tomelilla, en dagstidning samt årets mynt. Den 27 augusti 1965 var det invigning och Gustav VI Adolf anlände till byn. Det var en glädjens och triumfens dag för Konstsamlingens eldsjäl, den då 80-årige Yngve Andrén.
Drömmen om en värdig lokal åt vårt lands första konstsamling på landsbygden hade gått i uppfyllelse. Tyvärr var då både Bror Ljunggen, Theodor Tufvesson och Anders Olson borta och kunde inte delta i glädjen över att de styrande i Tomelilla förstått att uppskatta pionjärernas samlargärning. 

Arvid Fougstedt (1888 -1949) Skiss till "Styrelse i föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne", 1943, Akvarell på papper
Arvid Fougstedt (1888 -1949)
Skiss till “Styrelse i föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne”, 1943, Akvarell på papper

Arvid Fougstedts målning ”Styrelsen i Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne” var ett beställningsverk till firandet av ordföranden Gösta Ehrnbergs femtioårsdag 1945. Ehrnberg själv, VD för Ehrnbergs Läderfabrik och traktens största konstmecenat, står vid bordet. I stolen till vänster sitter Theodor Tufvesson, grundaren till föreningen. Bakom honom står järnhandlaren och konstsamlaren Yngve Andrén. Till vänster i soffan sitter fröken Elisabeth Björkegren, arvtagare till Simrishamns rederiimperium. Den magre mannen till höger är Österlens museums förste intendent, Gustav åberg. På bordet står föreningens senaste förvärv, ett byahorn och en bykista från Simris.

Theodor Tufvesson 1884-1947

Mannen som myntade begreppet Österlen övertalades efter succén med konstutställningen att bli andrelärare vid folkhögskolan. Från och med hösten 1922 och fram till sin pensionering 1945 verkade han här som lärare. Till bygden hade här igenom knutits en av dess varmaste förespråkare för konst, hembygds- och kulturvård på Österlen.

Tufvesson var en av grundarna till Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne. Han var även ledamot i styrelsen för Tomelilla Byagård och Skånes Hembygdsförbund. Han var vice ordförande och sekreterare för Tomelillautställningen 1927, ordförande för Tomelilla Folkskolebibiotek och i slutet av trettiotalet blev han Riksantikvarieombud.

Theodor Tufvesson är även känd som diktare. Hans förmodligen mest kända dikt heter ”Mitt hjärta bor i en gammal gård” som tonsatts och spelats in av Östen Warnebring. Enligt legenden var det Tufvesson och redaktören för Cimbrishamnsbladet som sittandes under ett päronträd i red. Ostermans trädgård i Simrishamn som drog upp gänserna för Österlen. De höll då på att författa vad som skulle bli bygdens första turisbroschyr ”Till Österlen vill jag fara”. Tanken var att endast Ingelstad och Järrestads härader skulle ingå i Österlen – vilket i princip exkluderade allt norr om linjen Skåne Tranås – Vik. Fritjof Nilsson Piraten som bodde i Kivik insåg att det var fara å färde och bjöd snabbt in Tufvesson och Osterman på kalas, vilket resulterade i att även Albo härad kom att räknas till Österlen. Huruvida det gick till exakt så här må vara osagt, men faktum kvarstår – vad som är Österlen eller ej är en förhandlingsfråga.

Bror Ljunggren 1884-1939

En av de mera namnkunniga skånska konstnärerna som förälskade sig i de östskånska kustsamhällena var Bror Ljunggren. Han ansåg att yrkesskickligheten var en ofrånkomlig förutsättning för en konstnär och själv hade han en gedigen utbildning bakom sig. Han kom att räknas med i den grupp Skånemålare som betecknades ”intima realister” och som i Gustav Rydbergs anda eftersträvade omsorgsfull återgivning av motiven, intresse för det provinsiella, en viss dragning åt det idylliska. Till konstnärerna i denna grupp hörde P.A. Persson, Olof Krumlinde och Justus Lundegård, samt bland de yngre Hjalmar Asp, Axel Kleimer och Helge Kemner.

Bror Ljunggren förknippas ofta med det lilla formatet. Ofta var han omgiven av nyfikna småungar, som med förundran och beundran såg hur snabbt och skickligt han fick sina bilder att växa fram. Ibland blev han irriterad över det närgångna intresset, men ofta hände det att han gav sig tid att prata och skämta med sina små åskådare. En gång var det någon som frågade: -Varför gör farbror Ljunggren så små tavlor? Di andra målarna gör ju mycket större. Konstnären var psykolog och anpassade sitt svar efter frågarens fattningsförmåga. -Där är lika mycket på mina tavlor som på de stora tavlorna, om man bara ser efter. Det var ju sant, det kunde de ju själva konstatera.

Bror Ljunggren gav i en intervju några originella men icke oväsentliga synpunkter på ämnet: ”Konsten i grannlandet (Danmark) har fått mycket mer ingång i hemmet än hos oss. De små tavlorna, små men naggande goda, hänga på väggarna var man kommer der over. Men hos oss har det stora formatet varit dominerande, och det är inte alltid så lätt för allmänheten att skaffa sig de väldiga sjok som vår nutida konst excellerar i. Underligt nog tycks priset stiga allt efter som formatet ökas.”

Anders Olson 1880-1955

I framför allt Malmö kan man stifta bekantskap med konstnären Anders Olson. Han är kanske mest känd för sina skulpturer och offentliga verk. Anders Olson tillbringade sex år av utbildning i belgiska Brügge där konstutövare av olika nationaliteter samlades vid den här tiden. Hans stora genombrott anses vara deltagandet i Baltiska utställningen i Malmö 1914, där han deltog med ett flertal skulpturer.

Den andra stora utlandsvistelsen varade mellan 1925 och 1930, då Anders Olson och hans hustru bodde i Paris. Några år tidigare hade han företagit en resa till Tyskland, Italien och Frankrike. Någa små målningar från Rom och Venedig har en impressionistisk lätthet och en valörrikedom som senare skulle utvecklas vidare under Frankriketiden. I Paris fullbordade Anders Olson sin största offentliga skulptur, ”Västanvinden”, som i samband med hantverksutställningen 1919 avtäcktes framför rådhuset i Landskrona. Modellen till skulpturen var utställd på Salongen i Paris och väckte där stor uppmärksamhet.

Anders Olson samarbetade en hel del med domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin och när medeltidsuret i Lunds domkyrka restaurerades av Wåhlin 1923 fick Anders Olson i uppdrag att skulptera figurerna i trä till det.

Under 30-talet när paret åter bodde i Malmö, parallellt med sommarhuset i Böste, ändrar hans målningar och skulpturer delvis karaktär. Penselföringen i målningarna blir kraftigare än tidigare och färgerna blir starkare. Skulpturerna blir mer slutna, mer sammanhållna och strängare i formen.

Anders ”artist” Olson var aktiv och engagerad medlem i styrelsen för Konstsamlingen från bildandet fram till sin död 1955.

 

 

 

STIFTARNA – Verkförteckning

Tomelilla Konstsamling 90 år

Bror Ljunggren (1884 – 1939)

Målningar

  1. Självporträtt 1908, olja på pannå
  2. Utan titel 1909, opp *)
  3. Bokskog Skäralid 1931, opp *)
  4. Utan titel, uå, opp *)
  5. Vik 1930, opp *)
  6. Backar med får 1927, opp
  7. Motiv från Simrishamn, uå, sign. på baksidan, opp *)
  8. Utan titel, uå, opp *)
  9. Utan titel, uå, opp *)
  10. Utan titel, uå, opp *)  
  11. Studie Härnösand 1920, opp *)
  12. Utan titel, uå, opp *)
  13. Gammal gård i Lund 1929, opp *)

Teckningar

  1. 2 studier Vik 1934, 1936, blyertsteckning
  2. 2 st studier Vik 1934, osign. blyertsteckning
  3. Konstnären Aram Norman Tranås 1910, blyertsteckning
  4. 3 studier 1928, 1933, 1934, blyertsteckning
  5. 2 studier 1934, 1930, blyertsteckning
  6. Studie 1909, blyertsteckning
  7. Studie, uå, blyertsteckning
  8. Studie 1907, tuschteckning
  9. Studie 1907, tuschteckning
  10. Studie, uå, osign./intyg Inga Britt Ljunggren, blyertsteckning
  11. 3 studier Britt 1928,1933, 1954, blyertsteckning
  12. Studie, uå, blyertsteckning

Anders ”artist” Olson 1880 – 1955

 

Foto Merja Diaz

Fotodokumentation Malmö Stad

 

  1. La Gamine, ”Anna-Lisa” 1911,  brons,  Slottsparken i Malmö
  2. Hälsokällan 1914,  brons,  Universitetssjukhuset MAS, gamla entrén, Malmö
  3. Symfoni 1918, brons,  Köpenhamnsvägen 48, Malmö
  4. Behag 1921, Ribevägen 1D, Malmö
  5. Flicka med orm 1957,  granit,  Nils Forsbergs Plats, Malmö
  6. Lekande björnar 1958, granit, postumt huggen, Kirsebergsskolans gård, Malmö

Målningar

  1. Tidig morgon 1924, olja på duk
  2. Kväll vid havet 1924, opd
  3. Båtstrand Böste 1943, opd
  4. ”Lummer dag” 1924, opd
  5. Rue des teinturies, Avignon 1925, opd
  6. Motiv från Brügge, uå, opd
  7. Klippor och hav 1938, opd

Bror Ljunggrens arbetsrum

 

  1. Högbom porträtt av Bror Ljunggren, uå , gips
  2. Foto, Professor Oscar Björk bland elever på Akademien 1909
  3. Från Värpinge 1939, olja konstnärens sista verk ej färdig
  4. Studie uå, olja  *)
  5. Studie uå, olja  *)
  6. Studie uå, olja  *)
  7. Vallkärra 1923, tuschteckning
  8. Studie 1911, olja
  9. Foto, Bror Ljunggren målar i Österlen

Anders ”artist” Olson

 

Skulpturer

  1. Porträtt av skulptören Sven Andersson, uå, brons
  2. Porträtt Henning Malmström, uå, brons
  3. Gustaf Rydberg 1916,  brons
  4. Barn uå, marmor

Utställningsansvarig: Bertil Arkrans
Idé och urval: Sten Bjerketun och Bertil Arkrans
Text: Gunilla Blomberg
Källor: Tomelilla Krönika W Lundkvist, Boel Ambolt,
Yngve Andrén jr, Nils G Nilsson, SDS arkiv, Maria Hansson Konstkompassen Malmö, Svensk biografisk handbok,
Anna Larsdotter Populär Historia


Tomelilla Konsthall 2012-13

Skördetid

Tora Vega Holmström (1880 - 1967) Fruktskål mot blå fond, 1924

TOMELILLA KONSTHALLS NEDRE PLAN
8/12 2012-15/11 2013

Utställningsansvarig: Sten Bjerketun
Idé, research och urval: Sten Bjerketun
Text: Yngve Andrén
www.tomelillakonstsamling.se

 

Sanningens ögonblick

”Ehuru Skåne är ett av naturen till sädesväxt danat land och allena skulle kunna fylla sädesbehoven i andra rikets provinser har dock skånska lantbruket härtills ej hunnit till sådan önskelig höjd förrän inrotade fel vid lantbruket bliva rättade och sädesavsättningen underlättad.”
Kungl. Wetenskapsakademien, 1776

Trots pekpinnen från akademien och betydande framsteg under 1800-talet var jordbruket under första hälften av 1900-talet, som är den period då huvuddelen av de utställda målningarna är tillkomna, fortfarande primitivt och instabilt. Skördeutfallet och den ekonomiska revenyn berodde inte bara på utsädets kvalitet och odlarnas arbetsinsatser utan också på väder, insektsangrepp, nyckfulla avsättningsmarknaders fluktuationer och andra opåverkbara faktorer. Människorna var utsatta; skyddande garantipriser, arealbidrag med mera fanns inte.

Nästa alla var berörda. Vid förra sekelskiftet bodde mer än 90 % av Sveriges invånare på landsbygden och var direkt eller indirekt beroende av skördeutfallet och färre än 10 % i
städerna. Idag är proportionerna omvända.

Graden av beroende påverkar vilken status vi ger landskapet och hur vi läser det. Dåtidens människor såg landskapet som en bruksvara och sökte efter tecken på gynnsamt skördeutfall. Dagens människor kopplar inte landskapet till den egna ekonomin eller ens till vad som bjuds ut i mataffärerna; huvuddelen av produkterna kommer ju långtifrån och priserna har inget samband med skördeutfallet i Sverige.

För flertalet av oss som lever idag torde därför landskapet först och främst vara en estetisk upplevelse, vilket kan leda till ett distanserat förhållande. Personer, som varit urbaniserade i generationer, kan till och med känna främlingskap och kanske tycka att landskapet är någonting som upplevs bäst genom en bilruta.

En konsekvens blir att vi idag inte ser på konstverken på samma sätt som den samtida publiken gjorde. Vi har olika blickar. Men om vi är medvetna om detta och beredda att anstränga oss kan vi nog förmå oss att uppleva dem på samma sätt som de gjorde, och därmed ge oss en dubbel upplevelse.

För dåtida odlare var skörden sanningens ögonblick. Då avgjordes om det gångna årets slit skulle bli rättvist belönat eller ej.

Sannolikt såg många konstnärer paralleller med sina egna arbets-förutsättningar. Många behövde, då som nu, ett år eller mer för att
arbeta fram material till en utställning och var beroende av krafter som de inte kunde styra. Konsthallschefer, utställningskommissarier, gallerister, kritiker och konstpublik avgjorde deras pekuniära utfall. För flertalet konstnärer torde dessa andar ha varit minst lika outgrundliga som odlarnas väder- och skördegudar.

Många av de visade verken kan därför läsas inte bara som konstnärliga reflektioner över människors liv på landsbygden utan också som allegorier över konstnärernas egna liv.

Konstens motiv

Med start under det sena 1600-talet bildades i de flesta av Europas länder, i Sverige 1735, på kungliga initiativ konstakademier som fick avgörande betydelse för utbildningen av konstnärer och konstutvecklingen ända fram till början av 1900-talet då andra krafter började göra sig gällande.

Enligt den konvenans som successivt tog form indelades bildkonsten i sex genrer med olika dignitet:

1 Historiemålningar. Berättande bilder som återger historiska, bibliska eller mytiska händelser med moraliskt eller idéellt budskap. Dukarna är liggande och nästan alltid mycket stora.

2 Porträtt av historiska och inflytelserika personer. Bilderna återger identifierbara personer. Formatet är alltid stående och dukarna stora.

3 Landskap. Främst marklandskap, men även havs- och molnbilder och stadslandskap. Formatet är liggande och dukarna stora eller medelstora.

4 Andra porträtt. Bilderna återger identifierbara personer. Formatet är stående och dukarna är medelstora eller små.

5 Genrebilder. Berättande bilder som återger ej identifierbara personer i vardagliga situationer. Formatet är liggande och dukarna är medelstora eller små.

6 Stilleben (Nature morte). Komposition av olika föremål, t.ex. vaser, redskap, frukter, fiskar, skaldjur, blommor med mera på ett bord eller skåp. En undergrupp är s.k. vanitas-bilder som påminner betraktaren om att livet och dess glädjeämnen inte varar för evigt. Budskapet förmedlas med hjälp av slokande blommor, fallande kronblad, timglas, dödsskallar med mera. Formatet brukar vara liggande och dukarna små.

Inte hierarkin men indelningen i övrigt har relevans även för dagens figurativa måleri. Samtliga genrer förutom historiemåleri, som förefaller uttryckas bättre genom film- och fotomedier, lever vidare.

Skördetid består huvudsakligen av landskap men innehåller också genrebilder och stilleben.

 

Kort om några av konstnärerna

Gustaf Rydberg (1835-1933) blev elev vid konstakademin i Köpenhamn 1852. Han fortsatte vid konstakademin i Stockholm 1857 och for 1859 till Düsseldorf. Där vistades han i fem år under handledning av Hans Fredrik
Gude. Efter hemkomsten blev Rydberg agréé vid konstakademin 1866, där han hade sin första utställning samma år. Han betraktades då av flera kritiker som en av Sveriges mest lovande yngre målare. 1868 följde han Karl XV till Norge och gjorde året därpå ytterligare en studieresa dit på kungens bekostnad. 1871 blev han ledamot av konstakademin. 1873 företog han en ny färd till Düsseldorf, där han vistades ungefär ett år. 1875 besökte
han Paris, Belgien och Holland. Därefter var han bofast i Stockholm och Västerås och slutligen många år i Skåne.

Rydberg målade Skånes natur och har kallats landskapets konstnärliga upptäckare. Hans landskapsmålningar har lokal karaktär. Han väljer gärna måleriska motiv med bondgårdar och gamla kvarnar, men också enkla utsikter över slätt och sjö. Han benämnes ofta nationalromantiker.

Ester Almquist (1869-1934) växte upp i Stockholm. Hennes far, som kom från en småländsk prästsläkt, undervisade i en missionärskolaer och var djupt engagerad i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och nykterhetsrörelsen. Fadern dog när Ester var nio år och modern försörjde därefter familjen som privatlärare och religiös bokhandlare.

Ester Almquists konstnärliga utbildning inleddes på Tekniska Skolan i Stockholm (numera Konstfack) där hon var inskriven 1888-1891. Hon fick samtidigt privatlektioner av Gustaf Cederström, som då var professor i teckning på Konstakademien. Ester valde dock att inte söka dit utan fortsatte sina studier på konstskolan Valand i Göteborg där undervisningen leddes av Carl Larsson och Richard Berg. Hon var även under en tid elev
i Konstnärsförbundets skola och hade Per Hasselberg och Bruno Liljefors som handledare.

Som medlem i Konstnärsförbundet 1897-1900 var hon redan tidigt i sin karriär representerad på svenska och internationella utställningar och deltog bland annat i världsexpositionen i Saint Louis 1904.

Då hon först slog igenom var hon en av skymningsskildrarna och producerade konst med djupa skuggor och vemodig stämning. Med idéer stöpta i tidens nationalromantiska anda ansåg hon att konstnärers rötter i det svenska landskapet styrde deras kreativa process och att närheten till rötterna avgjorde äktheten i konsten. Hon uttryckte detta i ett brev till en vän 1896 där hon beskrev sig som tvingad att leva i “två världar” – den hon trivdes minst i var den hon ansåg sig nödd att anknyta till i sin konst för att vara “äkta”. Den första världen var livsbejakande och bohemisk, befolkad av “solmänniskor”, som hon kallade sina konstnärsvänner, medan den andra tillvaron enligt henne var “tung och förhistorisk”, “svensk och bondsk”. Hon fortsätter: “Det är min gamla tillvaro som småländsk prästdotter, som aldrig kan utplånas. Rolig och upplyftande är den inte,
men ändå underligt nog är det bara i den omgivningen och i den luften, så att säga, som jag kan måla så att det är jag och inte dens eller dens efterapare som gjort det, det blir alltid sorgmodiga saker, men i alla fall det
enda äkta jag kan åstadkomma.” Efter moderns död bröt Ester med sitt gamla liv, och också med nationalromantikens ideal, och flyttade till Skåne där hon etablerade sig konstnärligt och hämtade många av sina
mest kända motiv.

Sammankomsten, 1929. Nationalmuseum
Ett av Esters verk, oljemålningen “Sammankomsten”
från 1929 (se ovan), valdes 1992
av Förenta Nationernas postadministration
som motiv för ett frimärke som illustrerar artikeln
om den fria mötesrätten i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Den är i fint sällskap. De övriga illustreras av konstverk av Johannes Vermeer, Jacques Louis David, Henry Moore, Fernand Léger och Georges Seurat.

Tora Vega Holmström (1880- 1967), född och uppvuxen i Skåne, studerade vid konstskolan Valand för bland andra Carl Wilhelmson. Till en början var hennes måleri färgat av nationalromantiken för att senare ta intryck av det tidiga 1900-talets modernism med kubistiska, expressiva och ibland surrealistiska drag. Hon lät sig inspireras av resor i Nordafrika och Europa, där hon bland annat kom i kontakt med Adolf Hölzels skola i Dachau.

Hon kunde inte acceptera några former av sociala orättvisor och beslöt sig tidigt för att aldrig gifta sig eller skaffa barn då hon inte kunde se hur det kunde förenas med ett liv som aktiv konstnär. I ett brev till filosofen Hans Larsson har hon berättat om sin arbetssituation och om hur det var att vara kvinnlig konstnär. Två nyckelfraser är Aldrig underkasta sig och Ett eget hål att vara i är ett livsvillkor för såna som vi. Vi får aldrig målat nåt i våra hem utom plankstrykning på sin höjd.

Tora Vega Holmström var nära vän med konstnärerna Ellen Trotzig och Ester Almqvist som båda, liksom hon själv, var skolade på Valand och verksamma i Skåne. Genom årenskapade de ett nätverk av kvinnliga
konstnärer som sträckte sig ända upp till Stockholm.

Gerhard Wihlborg (1897-1982) bodde med avbrott för studier hela sitt liv på föräldragården i Grimshög utanför Löderup. Han studerade vid Konstakademin i Stockholm 1919-22.

Wihlborg arbetade under det tidiga tjugotalet med en färgskala och ett manér som leder tankarna till de gamla holländska mästarna med deras egendomligt lysande färger och nästan emaljhårda yta. Det är ett mycket behärskat måleri med strikt penselföring, som här kommer fram. Men allteftersom åren gick, märker man att den hårda och distinkta teckningen mjuknar, färgerna mister något av sin emaljton, men lystern döljer sig ännu kvar. Kompositionerna hålls dock samman vare sig det gäller stilleben, ett landskap eller ett porträtt. Från denna färgkraftiga epok gled konstnären under sitt sökande efter nya uttrycksmedel över i något som recensenterna kallade kritperiod. Då hade Wihlborg kommit ifrån den färgkraftiga perioden. Tavlorna verkade, mera kalla, reflekterat kyliga och opersonliga, även om de i allt bar konstnärens prägel. Från kritperioden sökte sig Wihlborg över till nya uttrycksformer i fråga om färg och under 1950 – 1960-talen finner man åter färgglädje och värme över dukarna.

Källor: Wikipedia och Tomelilla Konstsamlings annaler


SKÖRDETID Förteckning av verk

1. Bertil Anzén (f. 1912) Näten lagas, 1948 olja på duk

2. Anders Olsson (f.1880) Båtstrand Böske, 1943 olja på pannå

3. Herman Österlund (f.1873) Näten torkas, 20-talet olja på duk

4. Anders Olsson (f.1880) Kväll vid havet, 1924 olja på pannå

5. Ivar Hammarlund (f.1899) Äppelträdet, u.å. olja på duk

6. Maj-Britt Palmroth (f. 1930) Det bara regnar,u.å. olja på duk

7. Henning Malmström Stilleben, 1928 pastell

8. Agnes Wieslander Stilleben med blå terrin,1913 olja på duk

9. Tore Vega Holmström (f. 1880) Fruktskål mot blå fond, 1922 olja på pannå

10. Edvin Ollers (f.1888)  Stilleben, 1925 olja på duk

11. Emil Olsson (f. 1890) Gåsslakten, 1923 olja på pannå

12. Hjalmar Asp (f.1879) Vid en skånsk bondgård,1919 litografi på papper

13. Ester Almquist (f. 1869) Potatisplockare,1924 olja på duk

14. Sigfrid Bengtsson (f. 1898) Höstlandskap, u.å. olja på pannå

15. Emil Westman (f.1894) Från Galgevången,1929 akvarell på papper

16. Per Eklund (f.1875) Slättmotiv, u.å. olja på pannå

17. Gustav Rydberg (f.1835) Smedjan – motiv från Skanör,1910 olja på duk

18. Gustaf Carleman (f.1821) Landskap,u.å. olja på papp

19. Gerhard Wihlborg (f. 1897) Kåseberga, 1923 olja på duk

20. Anders Trulsson (f. 1874) Konstnärens mor, 1894 rödkrita på papper

21. Endis Bergström ( f. 1866) Studentuppasserska, 1915 färgteckning på papper

 

Tomelilla Konsthall 2011-12

Tomelilla genom konstnärens öga 1865-1965

Österlen järnvägiserades på 1860-talet och en hållplats anlades 1865 vid det som nu är Tomelilla och då endast bestod av sju hus/­bondgårdar. Det blev starten för Tomelilla och en utveckling från agrar mikroby till blomst­rande köping med kulturella ambitioner. Tomelilla Konsthall, som invigdes 1965, står idag som fysiskt manifest för vad Tomelillas första inbyggare ville och kunde. Utställningen, vars syfte var att belysa deras gärningar, gjordes i samarbete med Tomelilla Hembygdskrets och Tomelilla kommun.

Arvid Fougstedt, Styrelse i föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, 1943, Akvarell på papper
Arvid Fougstedt, Styrelse i föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, 1943, Akvarell på papper

 


Bo Bjelvehammars anmälan i Ystads Allehanda den 9 februari 2012:

100 år av Österlen i konsten

Fram till november i år visas Tomelilla konstsamling upp på ett annorlunda sätt. Hundra år av konst sett i ett sammanhang som ger mer än bara en konstnärlig upplevelse. Den första dagen i den onödiga månaden februari reser jag genom det nakna skånska landskapet med vita åkrar, svarta träd, en inklämd resande i en minimal busskur och alldeles vid Röddinge öppnar sig himmelen, solstrålar väller som vattenfall mot jorden och som en gudomlig blixt träffar denna bild mig. Och inne på Tomelillas vackra och välskötta konsthall står jag som en stum stod framför Torsten Torstenssons olja Vid kyrkogårdsmuren, där ett snötäcke omfamnar mark och gravstenar och intilliggande hus, det råder en vila och en tyngd över bilden i ett måleri som är präglat av både skicklighet och närvaro. Och platsen är Tryde.

Tomelilla konsthall har tillsammans med Tomelilla konstsamling skapat en utställning, som blickar tillbaka på samlingens konstnärer och den tid de levde i, i det konstnärliga formspråket och i skilda koloriter berättas om hur bildkonstnärer uppfattat det skånska kulturlandskapet, hur de har sett skiftningar i årstider och hur de har sett människor och miljöer vid bestämda tidpunkter. Bilden har en historia och samtidigt visar den på ett stycke kulturhistoria, som inte finns längre.

Som stadiga komplement till bilderna finns en skapad miljö av en ateljé eller ett montage som visar Tomelillas centrum ett bra stycke bakåt i tiden. Och nu går det inte att använda den ursprungliga betydelsen av Tomelilla, Lilla Tommarp.

Utställningen är informativ och välkomponerad och den visar än en gång på vikten av att vi måste förstå vår historia för att förstå vår nutid.

En stor del av den utställda samlingen på drygt 40 bilder är porträtt, från Carl August Ehrensvärds stränga, klassicistiska porträttstudier i tusch till Gerhard Wihlborgs porträtt av Tomelillakungen köpman Gustaf O. Sjöstedt, han pöser av auktoritet i länsstolen med attribut som klockkedja och cigarr, det enda som slokar är tulpanerna på bordet.

Här finns även ett dåligt självporträtt av Ellen Trotzig, oprecist och livlöst, men som vanligt går det att njuta i fulla drag av hennes bild Bengtas trädgård från 1920. Av den skånska allmogevilan i en stiliserad bildvärld. Två små anmärkningar, bilden heter egentligen I Bengtas trädgård och är från 1916. Mor Bengta i Rörum var en tid Ellen Trotzigs hyresvärdinna. Det är väl just från Rörum och Vik som Ellen Trotzigs bästa bilder kommer till.

Många av de visade konstnärerna arbetade i fält för att känna den rätta atmosfären, för att möta landskapets färger, för att fånga ljuset, se människorna i arbete och vara nära huskroppar i mötet mellan hav och land. Prins Eugen återvände gärna till Österlen och ägnade sig åt friluftsmåleri, inte sällan använde han Kivik som utgångspunkt, oljan Almträn med en lång röd byggnad i bakgrunden tror jag inte har någonting med Österlen att göra, jag tror att den är gjord under de sista åren av 1800–talet och påminner mycket om hans bild ”En sista ljusglimt”, båda visar starka influenser från Richard Bergh. På tal om Prins Eugen, så har han gjort en bild Utsikt över Östgötaslätten med en molntyngd himmel med kraftiga ljuseffekter över fälten, just samma sak såg jag i Röddinge på väg till Tomelilla. Märkligt!

Det går att märka att flera av verken arbetar mot att bryta konventioner och traditioner, både i formgester och färgspråk söker sig många till nya riktningar och ismer, särskilt åt modernismen till med dess olika utlöpare. Det är så tydligt i Gerhard Wihlborgs måleri, i bilden från 1923 från Kåseberga märks en större tvekan och osäkerhet, i självporträttet från 1932 står han starkare och mera övertygad om sin egen kraft i sitt måleri.

Bo Bjelvehammar


Tomelilla Konsthall 2010

Abstraktioner

En Näsvis satte sig på filosofens näsa.
Om såna djur kan man i Brehm ej läsa.

Han stack vår filosof med giftig nål,
som vässats just för detta ändamål.

Men filosofen kände på sin näsuppsvällning
och sa: ”Du finns blott i min föreställning”.

Ur Visor i galgen (Galgenlieder) av Chr. Morgenstern i Lars Gustaf Hellströms översättning

Den målande konstnären hämtade länge sina bilder från det som vi kallar verkligheten. Framställningen på duken, eller för den delen på väggarna i gemaken, skulle överensstämma med våra omedelbara synintryck. Men filosoferna har genom tiderna alltid frågat sig, vad som egentligen är verkligt. Kan det möjligen vara så, att verkligheten förleder oss? Att våra sinnen inte talar sanning? Färgvärlden är bedräglig – det vet vi sedan länge, kanske lever vi i själva verket i en illusion? Är livet en dröm, har man undrat, och är den galne kungen i dramat klokare än alla vi andra när han ställer frågan: ”Är jag jag?” – och får till svar: ”Kanske är det så, Ers Majestät, kanske är det ändå inte så”.

Denna eviga fråga om identitet är alltså inte något speciellt för vår tid, fastän vi känner igen den så väl. Spänningen mellan den inre och den yttre verkligheten var aldrig större än vid förra sekelskiftet. Som vi vet, bröt bildkonstnärerna upp den invanda verklighetsbilden. Röntgenstrålar och mikroskop gjorde det dittills osynliga synligt. Naturvetenskaperna närmade sig paradoxernas värld med Einstein, som i vackra ekvationer löste upp föreställningarna om tiden och den solida verkligheten.

Varje konstnär skildrar sin tid, har sin verklighetsbild. Men hur gör man nu för att göra denna sviktande verklighet runt omkring sig synlig? Om färgerna lyder sina egna lagar, kanske man skall försöka återge sin inre bild, sin föreställning om det man ser i stället för att hålla sig till det som man omedelbart känner igen. Då blir ryttaren blå, konstrasterna djärva. Själva ångesten skildras – som i Munchs ”Skriet”, och Matisse strävar efter den fulländade skönheten i rena linjer och raffinerat färgspel. Den obeskrivliga tröstlösheten som talar ur Picassos gestaltning av ”flickorna” i Avignon griper omedelbart utan förklaringar, Det är dessa oändligt skiftande försök att synliggöra den inre världen, själens utblickar, som är det mest särskiljande draget i hela det förra århundradets konst i strid mot den akademiska konsten med sina regler och normer. Själva regelverket gick i stycken.

Många konstnärer skrev sina förklaringar, manifest och programskrifter.  Paul Klee tillgrep liknelsen med trädet. Ur myllan hämtar trädet sin näring, liksom konstnären sina intryck från omgivningen. Den solida stammen förmedlar näringen till trädkronan, liksom konstnären förädlar sina sinnens upplevelser och sina erfarenheter till det färdiga verket. – Kandinsky skrev en liten skrift ”Om det andliga i konsten” som försöker förklara det oförklarliga i processen. Några följde Freud och lät det undermedvetnas strömmar flöda fram ocensurerat på duken. Genrerna blandades, happenings av olika slag uppstod och rena absurditeter – ibland lekfulla, ibland skrämmande – såg dagens ljus. Allt detta är nu överlämnat till vetenskapen, som har sorterat upp mångfalden i ett antal -ismer. Nu nöjer vi oss med att sammanfatta allt detta i ordet modernism.

För alla, som tyckte om att ta del av den avbildade världen, uppstod alltså en ny värld. Intrycken ordnades annorlunda,  ofta mer intensiva i färger och uttryck, ibland groteska, ibland hänförande vackra, alltid oväntade. Ofta hämtades fragment från den kända världen, som när de sammanfördes till nya helheter inte hade sina motsvarigheter i något känt föremål. Eller också inträffade motsatsen: Kända föremål presenterades som konstverk, alltså som något som skulle tala till oss inte genom sin vardagliga funktion, utan genom det som man något vagt brukar kalla sitt formspråk.

Men just här finns onekligen ett problem. Den kinesiske träsnidaren, målaren och skönskrivaren Qi Baishi formulerade det ungefär så här: ”Att bara avbilda verkligheten blir banalt. Men den som inte alls anknyter till verkligheten går i en fälla.”  – Det måste på något sätt finnas en ingång till upplevelsen, en förstående blick mellan verket och betraktaren.

På så sätt har betraktaren, publiken, också fått en förändrad roll, tillmätts större betydelse än vad som varit nödvändigt tidigare. Var och en av oss har ju också sin verklighetsbild och förhoppningsvis sitt inre liv. Om konstnären inte möts av sin publik, har han/hon faktiskt hamnat i den där fällan. Men det förutsätter också, att vi som betraktare använder våra erfarenheter, känslor och vår iakttagelseförmåga för att få till stånd denna ”för- ståelse” eller som man ibland säger, detta möte mellan konstnären och betraktaren. Några använder ordet ” beröra” i samman hanget. Den ”abstrakta” konsten  blir på så sätt mer krävande samtidigt som den både tillfredsställer sinnena och talar till vår föreställningsvärld.

Det finns också ett annat problem, som enklast kan formuleras så här: Om jag nu inte upplever något alls, när jag ser på den här bilden – hur skall jag då veta, att jag inte har blivit lurad? Käre vän, det kan man aldrig veta, särskilt som man fortfarande ofta hör, att alla kan vara konstnärer, och att ett verk är ett konstverk, bara en enda människa uppfattar det som sådant och även om denna enda människa är konstnären själv.

Envar sin egen konstnär – gärna for mig, men det är min fasta övertygelse, att somliga har fått gåvan, inte alla. Att alla människor är lika värda fastän ändå olika, och att vars och ens uppfattning är värd att tas på allvar är för de flesta en självklarhet. Men man behöver för den skull inte blanda bort korten. Vi kan väl också vara överens om, att de banbrytande inspiratörerna är få, ett par tre stycken i varje århundrade kanske. Deras särart brukar först upptäckas av dem som  själva bär på gnistan, alltså andra konstnärer. De fungerar som förmedlare av de nya greppen och idéerna, de förändrar dem, genomarbetar dem, lägger till och drar ifrån. På så sätt skapas nya värden för oss alla, inte bara för en mindre krets av kännare på några få platser.

När nu Stiftelsen Tomelilla Konstsamling överlämnar årets utgåva av den ”abstrakta” konst, som vi har lyft upp i ljuset, har vi gjort det för att dessa verk, vart och ett på sitt sätt, ger möjlighet till sammansatta och intressanta upplevelser. Det är en självklarhet, att de talar till oss på olika sätt; och att var och en måste respektera sim egen övertygelse.

Kerstin Gertz


Tomelilla Konsthall 2007

De målade Skåne – Landskapet och dess uttolkare

Med denna utställning om de målande skånekonstnärerna hyllade vi i samverkan med Tomelilla Konsthall alla de tidigare idealisterna, för så måste man betrakta framför andra de flesta som ägnade sig åt den vanskliga och föga lukrativa konstnärliga yrkesverksamheten när förra seklet var ungt.

– Redan under tidigt 30-tal kunde det emellertid hända, att konstförståsigpåarna i västra Skåne var blasé. Konjunkturerna var dessutom återigen i botten. 1932 skrev Tora Vega Holmström så här till Yngve Andrén:

”Måtte inte också Yngve och Teodor Tuvesson ha börjat hata att vi målar tavlor. Vi kan inget annat och där är redan så många andra yrkesidkare som står och hänger i gathörnen. Så länge vi målar gör vi inte revolution. – Med hälsning och Tack för att ni spikar upp oss tolv. TVH”.

Måleriet har alltid haft sina dalar och höjdpunkter. Stiftelsen Tomelilla Konstsamling spanar ständigt efter höjdpunkterna och fortsätter att spika upp både gamla, som nu, och ibland också nya tavelmålare!

Följande konstnärer var representerade: Svante BergKarl AspelinFrans BergTora Vega HolmströmEllen TrotzigHenry Mayne,  Johan JohanssonEster AlmkvistJules SchylEmil Olsson,  GAN Gösta Adrian Nilsson,  Ernst Bager, Per SiegårdAnders TrulssonGustav Rydberg,  Gerhard Whilborg med flera.

Kerstin Gertz

Se även Tomas Löfströms essä Bilden av Österlen.


Christinehofs slott 2006

Revolt i rosenrött – De olydigas konstsalong

Bland våra konstnärer finns de som säger nej till det välartade borgerskapets gudar. Om målaren har varit sjöman så avstår han från lättsjungna bilder om gossen på vakt vid ”mesanseglets bom” och visar i stället slagsmålet i hamn eller natten på bordellen. Eller också gör han ett nonfigurativt tecken där man hade väntat en bildberättelse. Olydnaden kan bestå i att en prisad porträttmålare börjar använda ett formspråk där tavlan blir fylld av magi i stället för reportage. Mästaren i fajans lämnar drejskivan och utbrister i en dityramb till teglet. En stjärna inom konsten överger en älskad modestil och skapar till förargelse för många ett konstsnitt vars namn vanligt folk inte ens kan stava till. Eller också säger han nej till tidigare steg i konstens tysta helgedom för att i stället ge andedräkt åt Shakespeares rum eller åt miljöer där befolkning rusar och tågen går. Så kan olydnaden – den välsignade – se ut. Den kan likna ett växande träd och en kultur som lever.

År 2005 utgavs ett verk med titeln ”De olydigas litteraturhistoria och andra essäer”. Boken kom på Carlssons förlag och författare var jag själv. Ett stort avsnitt handlar om litteratur. Resten rör andra konstarter. Poängen är inte om det är poeter, målare, skådespelare eller andra som finns i centrum. Det viktiga är olydnaden själv! Sex essäer är lovtal till lika många bildkonstnärer. Det är dessa sex som ingår i de olydigas konstsalong här på Christinehof.

De enskilda konstnärerna i sextetten har redan förut spritt glans över sin samtid. Det nya är deras samspel i kreativ olydnad i ett stiligt slott från deras eget Skåne (de flesta har anknytning till Österlen) där de nu firar vår och sommar. Men sedan länge har alltså gallerier och museer fängslats av deras egensinne och av bildernas skönhet.

Jørgen Nash är oavbrutet närvarande i Drakabyggets museum i Örkelljunga. Han är den olydigaste av alla! Han fick tidigt världsrykte som upptågsmakare. Begreppet ”happening” skapades för honom och hans anförvanter. Han var påhittig, respektlös och seriös. Under ett halvt århundrade förenade han dessa tre egenskaper. Detsamma kan sägas om hans tre  konstarter – bildkonst, litteratur och teater! Många grät vid hans grav. De hade trott att den muntre Jørgen var odödlig. Det hängde samman med ett konstruktionsfel att de inte fick rätt!

Så var det med Jørgen Nash i Drakabyggets museum. Också Gösta Wernersitter på privat tronstol i ett museum – det hus i Simrishamn som fått namnet ”Gösta Werner och havet”. Nästan lika omfångsrik och lika gåtfullt lockande som där är kollektionen av målningar som finns i Gösta Wernersamlingen i Örnsköldsvik, konstnärens hemstad under tio år i hans ungdom. Utan att fråga om lov lockar han fantasin in i hamnens bedrägliga stiltje och tatuerarens trollskog.

Karin Sverenius har ställt ut mångenstädes. Under innevarande påsk är det kulturgården på Vik, ”Vigarehuset”, som har den äran. Utställning blir det från det solen går upp på långfredag tills den försvinner på annandagens kväll. Karin Sverenius är den yngste av de sex konstnärerna men har redan varit med om både entusiastisk publik och besegrade kritiker under tidiga år som porträttmålare och under tio år på Österlen, då motivkretsen blev ny och magin erövrade paletten.

C.O. Hultén fyllde 90 i fjor. Det har betytt hyllningar från ett otal officiella gallerier ock lika många privata. Utställningsidéer har trängts och snubblat. Hässleholm och Norrköping började. Därefter beslöt Borstahusen – fiskeläget utanför Landskrona – att inviga en ny konsthall med en utställning av C.O.. Och efter Christinehof kommer Ystad och sen Staffanstorp. Och ingen uppfattar denna rikedom som märklig. Tvärtom – C.O. har länge varit en av vårt lands bästa målare och ändå säger många: Äntligen!

Ulla Viotti hedras under året med öppnandet av en egen permanent flygel på länsmuseet i Örebro. Den invigs med en stor separat utställning av Viotti – den internationellt mest kända och beundrade bland konstnärerna på Christinehof. Örebro blir i framtiden ett centrum för studiet av hennes fortlöpande utveckling och skapande.

Och Jörgen Fogelquist, den sist nämnde i sextetten men den främste ifråga om mänsklig värme och allt besegrande målarhumör – han älskade at skapa rum för människor att leva i, platser där man glömmer tillvarons rigorösa stängsel och vardagens oro och ängslan. Han skapade torg, lekplatser, skolor och industrilokaler från Trelleborg till Luleå. Tiotusental människor strömmar varje dag genom T-centralens vida passager och slingrande gångar. Dessa underjordiska rum är vårt lands största och mest välbesökta konstutställning. Jörgen Fogelquist är mästaren. Det går ett leende genom hela hans verksamhet. När han för ett år sen dog skapade hans barn tillsammans med galleristen Marianne Palm en stiftelse till konstnärens minne. Den skall finansiera stipendier till konstnärer som verkar i Jörgen Fogelquists anda. En utställning på Galleri Palm/Ängavallen inbringade inkomster som kommer att utgöra en grundplåt för stipendierna. Den som minns honom och tänker på ”Jörgen Fogelquists anda” gläds över att summan växer.

Olydnad är ett växlingsrikt begrepp. Var och en av de sex – Nash, Werner, Sverenius, Hultén, Viotti, Fogelquist – står för sin egen flik av den stora ”revolt i rosenrött” som är utställningens tema. I Christinehofs salar möts de alla.

Ingvar Holm


Tomelilla Konsthall 2005

Kvinnors liv och landskap

Sex generationer konstnärinnor på Österlen

Ellen Trotzig – Tora Vega Holmström –  Hellevi Nilsson Kjellhard – Grete Arentoft Billgren – Jette Stoltz
Madeleine Pyk  – Karin Sverenius – Ann Blom – Yvonne Larsson – Irene Trotzig – Jenny Ahlner – Lotta Blomquist Billgren

Hundra års kvinnohistoria

Både artisterna och deras motiv gjorde utställningen till en kort men intensiv kvinnohistoria. Andra avgränsningar låg i den regionala preciseringen – det vackra och länge isolerade Österlen – och i den tidsmässiga inprickningen: “Sex generationer” står för 6 par konstnärinnor med ungefär samma avstånd i tid mellan paren (den första duon är född på 1870-talet och den sista under året 1970 eller däromkring). Därmed har tidsgränserna för utställningen och även för ett artistiskt vitalt århundrade blivit angivna.

Konstvisningen gav alltså en utblick mot 100 års kvinnohistoria men det sker inte bara genom de motiv som valts av tolv namngivna målare. Minst lika viktigt var de stilmässiga vinklingar och sociala reflexer som utläses ur deras verk. Den framgår också ur enskilda konstnärers favorisering av valda symboler, fördjupningar och artistiska chocker.

Trots att 100 år (från slutet av 1800-talet till nu), är en relativt kort tid, låter sig också förändringar av natursynen studeras. Vad är det för landskapstyper som stimulerar till avbildning, vad för del av året och dagen blir vald, vad för ljus, vad för detaljredovisning, stilisering och staffage? Sådant har visserligen sysselsatt kritik och konstvetenskap sedan länge. Men kan man vid närläsning av konstverk från en region under ett begränsat antal år också iaktta en genusdifferens? (Utställningens vittnesbörd och frågor finns att läsa på konsthallens väggar: Just så här beskriver 12 ledande kvinnliga konstnärer sin bygd. Hur målar 12 – ofta mer uppmärksammade – män samma region vid samma tid? Naturligtvis finns likheter – båda grupperna verkar ju i samma stilepoker. Men finns det också iakttagbara skillnader mellan de två könen? Hur förklarar man i så fall denna divergens?)

Skillnader kvinnor – män

Tydligast märktes dock skillnaden mellan kvinnor och män i spegling av ett samhälle. I motivvalet hos de sex generationerna möter man hem och barn, äktenskaplig omsorg – ömsint eller kritiskt redovisad (inslag av feminism finns). Där finns också de växandes lek och svärmeri och de åldrades dagar. Sällskapsliv finns, fritid, politiskt engagemang och religion – tänk på kyrkan och myterna ( Betlehemskrubbans och Pietáns konsthistoria blir gärna hos en kvinna tillförd en klang från vardagslivets insikt. Redan Europas första kvinnliga konstnärer avläste bilden av Maria/modern på kvinnors vis.)

Yrkeslivet är fullt av genuspoänger: Även utan egen yrkeserfarenhet vet kvinnan vid staffliet något om kvinnan i skörden, vid symaskinen (en mekanism som kunde betyda både frigörelse och låsning) eller bland fiskarens nät och trädgårdens blommor. Kärleksfullt eller kritiskt tecknar kvinnliga konstnärer sina systrar i genrebilder och porträtt vid keramikverkstadens drejskiva eller i katedern och vid laboratoriets retort. Att utan blygsel vittna om amour var naturligare för en målande man än för en kvinna i generation 1870 – hundra år senare finns ibland ombytta roller vad beträffar frispråkighet!

Konst- och kulturhistoria i ny form

Utställningen blev som framgår en kvinnornas konst- och kulturhistoria i ny form. Den kommer att locka genom mångfalden av sköna, artistiskt spännande verk (bland de visade kvinnliga konstnärerna finns några av landets bästa). Men programmet presenterar också en mångsidig dramatik i frågor och svar som pulserar genom kollektionen. (Inte minst detta har mötts av intresse från TV och press när projektet har presenterats för medarbetare i mediernas kulturredaktioner.)

Arrangör av utställningen var Tomelilla konstsamling och platsen Tomelilla konsthall. De utvalda tolv (6×2) konstnärinnorna finns representerade inom konstsamlingen, detsamma gäller åtskilliga av de på utställningen visade verken. Många målningar är dock inlånade från museer och privatpersoner. Varje konstnär var företrädd med i snitt sex konstverk. Konstnärerna från de senaste lyra generationerna är oftast själva ägare till de visade verken. Dessa arbeten är i allmänhet till salu.

Ansvarig för projektering och utställningsarbete var Ingvar Holm – medlem av konstsamlingens styrelse.

Kerstin Gertz


Ragnar Pers i Gärsnäs 2001

Kvinnor och kärlek på Österlen

Jette Stoltz ,"Träd om hösten"
Jette Stoltz ,”Träd om hösten”